Det pågår en obegriplig kulturdebatt om swishjournalister just nu. Alltså de journalister som ber läsare swisha pengar för redan publicerad journalistik. I ena hörnan försvaras febrigt alla typer av insamlingar, medan det i andra kritiseras och misstänkliggörs.
LÄS MER:Underskatta inte Swish-opinionens sprängkraft
Det är tröttsamt eftersom ingen inblandad verkar veta vad de kritiserar – eller försvarar.
Vi kanske behöver slå fast det uppenbara: Journalistik har alltid finansierats av läsare, annonser och ibland mecenater. Annonsfinansiering har blivit svårare, eftersom det är allt mer obegripligt för annonsörer varför de ska synas i en kontext de inte kan kontrollera. De har därför gått till sökmotorer och sociala medier, vilket lämnat läsarintäkter som det bästa och ofta enda intäktsalternativet för journalistiken. För detta ändamål byggs nu digitala betalväggar, där läsare betalar för tillgång med faktura, kort och ibland också Swish.
Nej, det innebär inte att alla är swishjournalister. Det som är problemet är den specifika swishjournalistikens upplägg.
Medan en prenumeration är en förbetalning från en läsare, är swishjournalistik en betalning efter en artikelns publicering.
Medan en prenumeration är ekonomisk garanti för en publicist, belönas swishjournalisten för vad den redan skrivit.
Medan en prenumeration ger möjlighet till långsiktig budgetering av både pengar och arbete, kräver swishjournalistik att det som presteras är så bra, når så långt, berör så djupt, att digitala plånböcker öppnas – vid varje publicering.
Har debattörerna verkligen inte förstått detta?
Att, som Margit Richert i SvD(5/1) – på fullt allvar! – kölhala en kollega hon säger sig uppskatta, för att hon nu får reda på att en av hans betalalterantiv är Swish, är häpnadsväckande. Eller att, som Jojje Olsson Expressen (10/1) , försvara swishjournalistiken utan att ens beakta risken för brutalisering – allra bäst förkroppsligad av Swishjournalistikens huvudperson Joakim Lamotte – är närmast ignorant?
Givetvis skapar det ett jäv hos journalisten att gå tillbaka till det som väckte starkast känslor – gav flest donationer – när ekonomin går dåligt.
Det är inte dåligt att ta emot pengar för sin journalistik. Jag gör det själv via tjänsten Patreon och har tidigare crowdfundat över 120 000 kronor från läsare för att göra en reportageresa med fotograf och översättare till Berlin och Strasbourg för att bevaka upphovsrättsdirektivet. Det är inte konstigare än att sälja in en frilansidé, eller att ge ut ett nischat magasin.
Men en journalistik som enbart fokuserar på att få betalt i efterhand, måste sticka ut – vilket riskerar tvinga fram ett högt tonläge. Det är ett problem vi känner till från kvällspressens löpsedlar och lösnummerförsäljning, men som blivit värre med swishjournalistikens avarter. För nu räcker det inte med att löpsedeln eller rubriken är vinklad, nu är det först efter man läst hela texten man ska bedöma om det här var tillräckligt bra att betala för. Givetvis skapar det en stress hos en journalist att hitta en vinkel, ibland även där vinkel inte finns. Givetvis skapar det ett jäv hos journalisten att gå tillbaka till det som väckte starkast känslor – gav flest donationer – när ekonomin går dåligt.
För några veckor sedan kallade en SR-medarbetare upplägget för att “swishhora”. Det var plumpt och okänsligt, men inte helt osant.
Problemet är uppenbart: Swishjournalisten riskerar att fastna i ett beroende av de lätta, enkla slutsatserna som går i linje med swisharens åsikter, värderingar och ibland kanske till och med fördomar.
Men detta har inget med Swish, Patreon eller crowdfunding att göra. Detta har med engångsdonationen att göra.
För några veckor sedan kallade en SR-medarbetare upplägget för att “swishhora”. Det var plumpt och okänsligt, men inte helt osant: En journalistik som jagar innehåll som ger mest pengar, riskerar också att prostituera sitt oberoende.
