Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det vita albumet – en riktig spökhistoria

I höstas släpptes en remastrad version av the Beatles klassiska vita album. Översättaren och författaren Erik Andersson bestämmer sig för att göra sin egen version men blir istället hemsökt av beatlesandar från förr.

Det hade inte undgått mig att Beatles vita dubbel-LP var på väg att ges ut på nytt. För att fira femtioårsjubileet skulle den komma ut nymixad tillsammans med demoinspelningar, alternativa tagningar och studiosnack på vinyl och i alla tänkbara elektroniska format jämte helkroppstatuering i stereo och mono med originalplansch och svettduk.

På Youtube hittade jag en glad gubbe som packade upp lådan och visade allt fint man kunde få för en halv förmögenhet. Han var positiv till allting, och jag greps av min vanliga surmulna misstänksamhet. Hur hade han fått tag på boxen i förhand? Var det ett reklaminslag? Eller halvreklam?

Mitt i hans svallande entusiasm — just i det ögonblick då jag borde ha dragit fram mitt bankkort och övergått till seriös shopping — kände jag att jag hade fått nog. Det är trettio låtar på den vita dubbel-LP-n. Vi behöver inte mer än så. Vi behöver mindre.

Jag gick och lade mig. Istället för att räkna får försökte jag erinra mig vilka låtar som egentligen ingick i albumet och vilka som kunde sorteras bort.

LÄS MER: Paul McCartney har en livslång kärlek till fina melodier

Nästa morgon vaknar jag mitt i en dröm där jag sitter och redigerar ihop en fullgod singel-LP. Jag har tydligen tänkt på det här hela natten. Men som det ofta är i drömmar har uppgiften blivit fullständigt övermäktig. Jag får omöjligt plats med materialet ens på två skivor. Det är som om det hela tiden läcker in nya låtar.

Kan det verkligen vara så svårt? Jag sätter mig vid datorn och tar fram min gamla LP-utgåva. Först tar jag bort alla låtar som jag aldrig tyckt om (Don’t pass me by) och sedan tar jag bort dem som jag hört tillräckligt (Ob-la-di, ob-la-da). Jag tar också bort Revolution 9. Den kan jag höra på vid högtidliga tillfällen.

Jag kommer ner till 41 minuter och lyssnar igenom alltihop i en följd. Jag har försökt behålla den ursprungliga låtordningen, men varje gång den är förändrad rycker jag till. Skivan har fått en högre densitet, även om det fortfarande är samma tvära kast mellan genrer och olika typer av instrumentering. Jag ser inte någon ny helhet.

Nästa natt kommer Beatlesanden till mig i drömmen. Han ser ut som en gammal övervintrad hippie.

— Du tog bort Ob-la-di, ob-la-da, säger han strängt.

Jag känner skammen hetta.

— Men … försöker jag. Det är bara för privat bruk.

— Det är just för dig som det är olyckligt, säger han. Följ med så skall jag visa dig.

Ut i den kalla rumtiden och in i den ombonade studiomiljön på Abbey Road. Där är de, Beatles! Eller skall man säga sir Beatles?

— Du skall inte säga något alls, säger anden som tydligen hör vad jag tänker. De kan varken se eller höra dig.

Litet motvilligt låter jag mig fösas in i kontrollrummet. George Martin, producenten, sitter böjd med ansiktet i händerna. Bredvid står Geoff Emerick, ljudteknikern, och tittar ut genom glasrutan; han är avlång i ansiktet av trötthet.

Beatles spelar Ob-la-di, ob-la-da. Det låter bra, men Paul McCartney vill att de tar om. De gör pålägg, men Paul vill att de skall börja från början igen med en ny version. Paul vill ha blåsare. Blåsarna kommer, timmarna går. Till slut, fram på morgonen, stängs all elektronisk utrustning av: musiker och tekniker går hem. Jag tittar på anden.

— Vi stannar, säger han lugnt.

Under dygnets ljusa timmar hinner jag fundera. Jag vet en hel del om Beatles. Jag vet att de kom in här fyllda av förväntan en februaridag 1963 och spelade in nästan hela sin första LP under tre pass. Jag vet att de med årens lopp blev mer ambitiösa och skickliga i studion. Varje låt skulle få utvecklas till sin fulla potential. 1967 ägnade de väldigt många studiotimmar åt mästerverk som Strawberry Fields forever och Penny Lane.

Nu kommer alla tillbaka. Det är ganska sent på eftermiddagen. Arbetet med Ob-la-di, ob-la-da återupptas. Jag tycker mig minnas att det tog över fyrtio timmar att få klart den. När man sitter med är det en lång tid.

Jag tittar på Paul. Han är otroligt karismatisk, kreativ, drivande. I vilket annat band som helst hade han varit den givna ledaren. Det är han inte i Beatles. I Beatles är John Lennon bossen.

Jag börjar förstå vad som är problemet med Ob-la-di, ob-la-da. John tycker att den är kass. Bland de oväntat många giftiga kommentarerna i går sade han: ”Jag är så trött på de här jävla mormorslåtarna.” Jag lade märke till det eftersom det var så orättvist. Paul gjorde en del mormorslåtar, det vill säga låtar som anknöt till en annan storhetstid i engelsk populärmusik, dansbanden från början av 1930-talet: When I’m 64, Your mother should know och Honey pie. Drag av rolldiktningen i music hall finns i många andra av hans låtar. Men Ob-la-di, ob-la-da var ändå ett försök att spela ska.

Nu när arbetet är i full gång igen märker jag att John inte ens är där. Lika bra det kanske. Paul talar om för George och Ringo hur de skall spela. Det brukar han säkert göra: alla idéer måste fram och prövas. Bäst är det förstås om George och Ringo själva kommer på hur de skall göra, men just nu verkar de inte vilja spela alls.

Då kommer John inramlande.

— Nu vet jag hur vi skall spela den här jävla låten, säger han och dråsar ner vid pianot.

LÄS MER: 1968 – mer än revolution och romantik

Med frenesi, och bra mycket snabbare än de andra versionerna, hamrar han igång Ob-la-di, ob-la-da. De andra tittar på varandra och faller in. Då är väl saken klar, tänker jag. Anden skakar på huvudet, och det blir ytterligare en lång dags väntan i studion.

Nästa dag säger Paul att han har lyssnat igenom den nya versionen och att han efter moget övervägande skulle vilja börja om från början igen. Han säger inte att han förihelvete har skrivit Yesterday och är ett musikaliskt geni, men det ligger litet i luften.

Beatles börjar om igen. Ute i kontrollrummet sjunker Geoff Emerick ihop med huvudet i händerna. George Martin står och tittar ut genom glasrutan, avlång i ansiktet av trötthet.

Till sist bestämmer man sig för att återgå till versionen med det hamrande pianot. Nya blåsare tillkallas, och man gör ett sista sångpålägg där alla hojtar och är glada och lättade. Resultatet blir en sprudlande låt — som om den blivit inspelad av några glada gamänger mest på skoj.

Men det kostade på. Geoff Emerick slutade som en direkt följd av det dåliga studioklimatet. George Harrison försvann snart iväg på en resa till Grekland. George Martin tog en lång semester. Ringo Starr lämnade gruppen (tillfälligt).

— Jag tror du förstår nu, säger anden.

Jag får ingen frid nästa natt heller. Det kommer en ny Beatlesande. Han har moppfrisyr, skinnjacka och mycket ungdomliga drag. Ut i rumtiden, och in på Abbey Road.

Nu ligger den stora studion tom, men det hörs ett kvävt oväsen någonstans ifrån. Anden leder mig till ett litet rum där gruppen har trängt in sig för att spela Yer blues. Vi sipprar in genom nyckelhålet och hamnar i ett väldigt hallå. John skriker ”Wanna die!” av hjärtans lust, och de andra bankar beslutsamt på sina instrument. Jag funderar på när detta äger rum.

— Ungefär en månad efter Ob-la-di, ob-la-da, svarar anden.

Det är som jag tänker mig att det lät i The Cavern i Liverpool: högt, stökigt och svängigt med en väldig energi. Det här är Beatles kärnverksamhet.

Vi går till kontrollrummet. Där sitter Chris Thomas, biträdande producent, ensam. Han ser väldigt ung ut. Han gör som beatlarna säger till honom.

Jag kommer att tänka på en intervju med Giles Martin, producent för den nya remixade versionen. Han fick frågan om sitt förhållande till fadern, den ursprunglige producenten.

— Jo, vi kom väldigt bra överens. Jag vet egentligen bara en gång som vi blev osams. Det var när jag inte hade mätt upp Pimm’s.

— Inte mätt upp Pimm’s? sade intervjuaren klentroget.

— Ja, pappa kom ut i köket och såg att jag inte använde mätglas. Jag menar, det är ju ingen större katastrof: om det blir för starkt får man väl späda litet mer. Men pappa blev väldigt upprörd. Han var litet sådan. Han ville ha ordning och reda på allting.

Tidigare hade Beatles inspelningssessioner följt ett visst mönster: de kom in med en låt, man diskuterade hur den skulle göras och sedan gjorde man den. George Martin kunde översätta till noter om Paul sjöng en flöjtstämma, och om John ville att musiken skulle låta som en apelsin så blev det Geoff Emericks uppgift att lösa det praktiskt.

Nu verkade det som om de ville jamma sig fram till ett lämpligt arrangemang. Det fanns liksom ingen plats för en producent.

Eller att de jammade sig fram till en låt, som fallet verkar ha varit med The continuing story of Bungalow Bill och Rocky Raccoon. Det var bara att låta bandspelaren gå och hoppas att det skulle bli något så småningom.

Det här var tankar som låg i tiden. Beatlarna hade länge gillat Peter Sellers, och våren 1968 gick Oh, vilket party! upp på biograferna. Filmen gav stor plats åt Sellers improvisationsförmåga. Den enormt långa slutscenen där festdeltagarna vadar omkring i badskum glömmer man inte så lätt. En del har dragit paralleller till Jacques Tatis filmer, men det tror jag leder fel. Tati lämnade inget åt slumpen. George Martin hade kunnat arbeta med honom, men partyregissören Blake Edwards gjorde honom förmodligen lika olycklig som den vita dubbel-LP-n. Han nämnde den helst inte i intervjuer.

Anden vill ta mig med ytterligare en månad framåt i tiden, och vi hamnar i inspelningen av Happiness is a warm gun.

Jag förstår vad han vill säga med det. Den låten är ett mikrokosmos för albumet som helhet: flera disparata bitar som tvingats ihop och bildar en enhet större än delarna. Den är så rytmiskt och emotionellt komplicerad att den ligger på gränsen till vad gruppen klarar av att spela. Det är imponerade att se hur de koncentrerar sig på uppgiften.

Anden ser belåten ut.

Men analogin är falsk, tänker jag vidare. På skivan är det en massa skräp överallt som man borde ha gjort sig av med.

Nu tycker anden att det kan vara dags att återvända.

Nästa dag har det kommit ett jättestort paket. Jag blir alldeles kall: jag beställde väl inte den festliga partyboxen med alla olidliga varianter av Ob-la-di, ob-la-da? Jag packar upp och hittar först en skiva med Iron & Wine. Det var roligt, alldeles ny musik som jag inte har hört. Sedan ligger den vita dubbel-LP-n där. Vinyl. Inget extramaterial.

Jag slänger på den direkt och tar på mig hörlurarna. Innan jag sänker ner nålen kommer jag att tänka på att det är något speciellt i situationen. Det var så att jag hade sålt jultidningar ett år och fått ett par hörlurar i premium. Det första jag lyssnade på var just den här skivan. Jag minns att jag bara häpnade. Så otroligt mycket detaljer det fanns som jag aldrig hört tidigare, och så otroligt nära rösterna kom. Det var särskilt Johns röst som förändrades.

En smula schablonartat kan man säga att Paul kunde skriva i alla genrer, och han var intresserad av världen och människorna omkring sig. Som sångare var han mångsidig: från det förtroliga tonfallet i I will till det råa skrikandet i Why don’t we do it in the road.

John var bara intresserad av sig själv. Eller rättare sagt: han ville inte skriva låtar som inte utgick direkt ifrån hans egna känslor och erfarenheter. På så vis blev framförandet en mer personlig satsning.

Geoff Emerick beskrev John som burdus: ”men när han skulle sjunga blev han en annan person”.

Nålen går ner mot skivan. Flygmaskinssuset. Den konstiga gloink-tonen från gitarren som talar om att vi inte är kvar på den perfektionistiska Sgt Pepper, utan är på väg in i ett annat musikaliskt universum.

Giles Martin fick frågan om det var någon särskild låt på skivan som varit svårare än någon annan att mixa.

— Ja, While my guitar gently weeps. Jag fick göra tre färdiga mixar innan jag blev nöjd. Det svåra var sången. Den blev hela tiden störd av trummorna eller basen.

Jag lyssnar. Rösten, den litet veka rösten, går fram bra. Jag tycker att jag även hos George uppfångar något innerligt. Det har jag inte hört på samma sätt tidigare. Och det är något annat också. Denna ganska tunga och tröga låt har fått ett större rum att spela i. Den har blivit magnifik, skulle man kunna säga.

Jag får en del andra överraskningar. The continuing story of Bungalow Bill gör mig på väldigt gott humör. Det är en sådan värme i inspelningen. Samma sak med Rocky Raccoon. Kylan i Long Long Long finns kvar men har kommit upp i volym: förr var den mest något som pep litet grand i slutet av tredje sidan. Ringo spelar som alltid på känsla: håller tillbaka, förstärker — i båda fallen till ytterlighet i den här låten.

Det är gott om detaljer som skulle kunna nämnas, men den stora glädjen i lyssningen är att alla låtar är med och att de kommer i rätt ordning. Jag tittar med förakt på den enkel-CD som jag var så belåten med att ha åstadkommit.

Samtidigt vet jag att jag kommer att redigera en ny om några år. Man blir inte klar med den här skivan. Och något gott medförde den förändrade låtordningen på min enkel-CD. Jag upptäckte att Yer blues följde logiskt efter Julia (tillsammans bildar de Mother). Jag fann också att Sexy Sadie förändrades genom att placeras efter Glass onion.

Glass onion driver med beatlesnördarna och deras sökande efter allsköns hemliga budskap i texterna. Sexy Sadie handlade ursprungligen om Maharishi, och det lär ha varit ett fall av sexuellt ofredande som fick John att ilskna till och tappa tron på Maharishi och indisk religion och allting annat också. Det här är inte lätt att gissa sig till enbart utifrån texten, utan kräver ett visst nörderi för att uppdaga. Och dessutom kan man undra om det inte finns ett mått av självkritik: ”however big you think you are”. Hade inte även Beatles blivit litet väl uppblåsta?

Den 18 maj 1968 kallar John de andra beatlarna till möte på Apple. Han talar om för dem att han är Jesus. Ingen verkar förstå om han skämtar eller inte. Dagen efter blir han tillsammans med Yoko Ono, och drygt en vecka senare påbörjas arbetet med The Beatles, som är den vita dubbel-LP-ns officiella namn.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.