Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/9

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det var ju Jon Skolmen man ville vara

Vi 70-talister växte upp med "Sällskapsresan" och "Nöjesmassakern" och ville såklart helst vara den livsbejakande Ole, med solhatt och polsk attachéväska, alltid på väg mot nya äventyr, skriver Johanna Hagström om den folkkäre skådespelaren Jon Skolmen, som dog på torsdagen.

Jon Skolmen var norrmannen som tog sig in i svenskarnas humorhjärtan och blev en del av folksjälen, inte minst för oss 70-talister som växte upp med "Sällskapsresan" och "Nöjesmassakern". Hans karriär innehöll såklart mycket mer än så, men det är som den jovialiske Ole, sidekick till Lasse Åbergs Stig-Helmer, som jag minns honom. Så hårt att jag har svårt att hålla isär skådespelare och rollfigur.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Stig-Helmers mun var alltid halvöppen av naiv förvåning och oro, medan Ole kluckade förtjust och fortsatte att äta livet i stora tuggor.

"Sällskapsresan" lekte med schablonbilden av den korrekte och stele svensken (Stig-Helmer) och den gladlynte och pryltokiga norrmannen (Ole). Kontrasten dem emellan, som aldrig blev elak utan alltid var roat kärleksfull, gjorde Stig-Helmer och Ole till en enormt populärt humorduo.

LÄS MER: Jon Skolmen är död

Min generation har alltid kunnat dra repliker från de fnissiga scenerna, som när Ole lurade Stig-Helmer att tro att det kom juice från flygplanstaket när man tryckte på service-knappen ovanför huvudet, eller skrämde upp honom med hittepåstatistik om dödsrisken när man flyger, ligger på stranden, åker skidlift och så vidare. Stig-Helmers mun var alltid halvöppen av naiv förvåning och oro, medan Ole kluckade förtjust och fortsatte att äta livet i stora tuggor.

Det var ju Ole man ville vara. Världsvan, skojfrisk och obekymrad. När jag tittar på några av alla Youtubeklipp från humorsketcherna i tv-klassikern "Nöjesmassakern" inser jag att jag nog trodde att det var Ole (och inte sketchfiguren Helge) som satt där med Sven Melander och tvingade i sig grön chartreuse för att "man måste tänka på pocenten".

Skolmen klappade sig på magen, skrattade och tog med tydlig förtjusning emot en (som det såg ut) spontan puss av servitrisen.

Även där drev Jon Skolmen med svenskheten. Mitt i semesterfyllan kämpade Sven Melander på med miniräknaren och försökte hålla sig till sketchens manus, medan Skolmen mest klappade sig på magen, skrattade och med tydlig förtjusning tog emot en (som det såg ut) spontan puss av servitrisen.

Det känns därför helt rätt när jag läser att Jon Skolmen efter fyllda 65 lugnt släppte karriären och valde att njuta av pensionärslivet, där flertalet av hans kollegor (inte minst de svenska) kämpar på med diverse projekt under devisen "skådespeleri är mer än ett jobb, det är ett kall".

Jag hoppas innerligt att Jon Skolmen njöt i fulla drag av sina gyllene år innan ålder och sjukdom satte stopp. I min fantasi greppade han i torsdags sin polska attachéväska (en plastpåse från Ica), slängde i det nödvändigaste (nycklar, schweizisk armékniv och en varm tröja) och drog vidare på nya äventyr med solhatten som en kork på huvudet. Glad och fågelfri.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.