På bilden skrivs historia. Den är tagen i Göteborg den 2 juni 1918. Det är en ofta publicerad, närmast emblematisk bild. I förgrunden syns den legendariska demokratipionjären Frigga Carlberg. Den svartvita originalbilden har fått nytt liv genom GP:s samarbete med den internationellt etablerade brasilianska koloreringsexperten Marina Amaral. Man bör betona att det är en rekonstruktion, baserad på gamla beskrivningar, jämförelser och kvalificerade gissningar. När det gäller individernas klädsel är det förstås i princip omöjligt att vara säker. Men det är rimligt att tro att Marina Amarals rekonstruktion, baserad på originalbilden från bildbyrån Kamerareportage, står nära sanningen.
Bilden tecknar ett ögonblick av långt mycket större betydelse än en vanlig lokal demonstration. Det är en händelse med betydelse för den svenska demokratihistorien som helhet.
LÄS MER:Kvinnlig rösträtt vanns med broschyrer, inte bomber
Ty det är inte alltid Stockholm som går i bräschen. Göteborg har också stått för många framsteg – och inte enbart när det gäller handfasta och obokliga ting som starkporter, systembolag och privatfinansierad järnväg.
I en av de stora demokratiska symbolfrågorna kan Göteborg göra anspråk på förstaplatsen: jämställdheten i politiken.
Ingen hade frågat Kerstin Hesselgren om hon ville kandidera till riksdagen. Ingen talade om för henne att hon hade blivit vald.
Den första svenska kvinna som valdes in i riksdagen – Kerstin Hesselgren – vann sitt mandat till Första kammaren via Göteborgsbänken.
I Göteborg bröts alltså vallen. Det var vid valet i september 1921.
Det kan i dessa dagar – då vi firar hundraårsminnet av en av den svenska demokratins största genombrott – vara värt att notera att denna premiärhändelse gick ganska underligt till.
Ingen hade frågat Kerstin Hesselgren om hon ville kandidera till riksdagen. Ingen talade om för henne att hon hade blivit vald. Hon läste det i tidningen på Lysekilståget. Hon räknades som göteborgare bara under en enda dag: dagen när hon valdes.
Orsaken till detta märkliga scenario var, föga överraskande, en journalist. Edvard Alkman var en fiffig liberal redaktör på Göteborgs-Posten. För att lura högern på en av platserna till Första kammaren kläckte han i en ovanligt inspirerad stund på redaktionen namnet Kerstin Hesselgren. Han fick med sig både socialdemokrater och liberaler, så att det vägde jämnt med högern.
I ungdomen krånglade hon sig till och med fram till en fältskärsexamen (bland annat genom att träna skäggrakning på snusiga portvaktsgubbar).
Kerstin Hesselgren, kvinnan som sprängde vallen, var 49 år, beläst och språkbegåvad – uppvuxen i brytningstiden, så att hon å ena sidan var präglad av ungdomsår då hon fostrats att vara händig och spela piano och prata franska på flickpensioner i Schweiz; å andra sidan var hon en enveten bulldozer som röjde väg för kvinnorna i manliga yrken. I ungdomen krånglade hon sig till och med fram till en fältskärsexamen (bland annat genom att träna skäggrakning på snusiga portvaktsgubbar).
Hon var den första kvinnliga yrkesinspektören i Sverige. Hon åkte landet runt och bankade på hos fabriker där kvinnor arbetade i smuts, blöta och giftångor. Längs Bohuskusten gjorde hon ”ansjovisresor” i båt och gjorde ovälkomna besök hos sillberedningsfabriker. Hon var i sig nästan ett helt statligt verk. Men politiker var hon inte.
”Ett oskrivet blad, men ett rosafärgat sådant”, skrev Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Det är inte lätt att veta om det var syrligt eller vänligt menat.
Men det är mycket tveksamt om liberalen Kerstin Hesselgren någonsin hade blivit riksdagsledamot om det inte vore för Frigga Carlberg.
Carlberg var den självklara göteborgska frontfiguren i rösträtts- och demokratiarbetet.
Det är Frigga Carlberg som står – eller snarare går – i centrum på fotografiet från 1918. Det är hon som syns i svart klänning och vitt hår, med skarpskurna drag, i den första raden efter standarbärarna.
Till skillnad från Kerstin Hesselgren ägnade Frigga Carlberg flera decennier åt att bereda marken för kvinnors demokratiska rättigheter.
I den officiella historieskrivningen brukar grundandet av Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt år 1903 betraktas som startskottet. Men redan år 1902 hade Frigga Carlberg gått i spetsen för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg.
Carlberg var sällsynt väl lämpad för arbetet. Hon var född 1851 i en fabrikörsfamilj i Falkenberg och fick – efter att ha argumenterat grundligt för det – en bra utbildning. På 1890-talet engagerade hon sig i Sällskapet Myrornas barnhem i Göteborg. Hon var en typisk föreningsmänniska och föredragshållare. Hon var också en ovanlig författare och tänkare.
Rimligen finns det ingen annan göteborgare som så ofta har citerat den skotske historikern Thomas Carlyle; han var hennes stora idol.
Tack vare Frigga Carlberg höll Göteborgsavdelningen av Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt en högre profil än riksorganisationen.
Det var också Frigga Carlberg – som var mycket Englandsorienterad – som bjöd in den radikala suffragetten Sylvia Pankhurst som föredragshållare.
Det betraktades som en provokation. Sylvia Pankhurst var öppen förespråkare av våld som politisk påtryckningsmetod. Med dagens språkbruk skulle hon möjligen ha betecknats som terrorist eller åtminstone terrorsympatisör. Carlberg kritiserades också mycket hårt i de egna leden.
FKPR hade 237 lokalföreningar och existerade i flera decennier. Men bara vid ett enda tillfälle höll man alltså en regelrätt gatudemonstration: den 2 juni 1918 i Göteborg. Det är inget djärvt antagande att räkna med att den aldrig skulle ha genomförts om det inte vore för Frigga Carlberg.
Bilden fångar alltså ett laddat ögonblick. Längre bak i tåget bar demonstranterna tre plakat med tre exempel på svenskar som saknade rösträtt. Det var en manlig mentalpatient och en bild av en manlig fånge i fångdräkt.
Och Selma Lagerlöf.
Nej, Frigga Carlberg var inte skotträdd i debatten. Till slut blev det också som hon hoppats. Rösträtten infördes.
När kvinnor röstat för första gången – den 16 september 1921 – upplöstes organisationen.
Kvinnan bredvid Carlberg– den grönblå klänningskulören är en kvalificerad gissning – är förresten en nästan lika legendarisk rösträttskämpe: Gulli Petrini, ordförande i Stockholms lokalförening.
Hon fick åka till Göteborg för att demonstrera.
Det är en observation som väl inte helt saknar tilltalande drag för oss göteborgare: det var här det hände.
