Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Konstintresserade svampar? Bild: Terje Pedersen

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det våras för svampkonsten

Veronika Gustafson frågar sig om svampar och maskar har större glädje av statens konstmiljoner än människor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst”, står det i en ansökan om projektstöd till konst för maskar, svampar, humlor, fåglar och skalbaggar – som har beviljats 1 030 000 skattekronor i projektbidrag, något Expressen kunde berätta om i onsdags(6/3).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En kontrast: statens kulturbudget kapas med 200 miljoner kronor. I Göteborg drar man ner på bibliotek och kulturskolor när kulturförvaltningen ska spara 20 miljoner. Skåne stryker 20 miljoner i utvecklingsbidrag – ett dråpslag mot den fria scenkonsten. Stockholms kulturliv vänder slantar när 45 miljoner sparas in i år, 52 miljoner nästa år, 42 miljoner året därefter...

Det våras för konst – för svampar.

Jag trodde att skatt från människor går till konst för människor.

Varför skulle maskar tjusas av mänsklig konst?

Visserligen kan man gå djupare. Svampkonstens apologeter markerar mot olaten att sätta människan i centrum på bekostnad av naturen. De ”vill vända upp och ned på vårt invanda sätt att se och förstå världen”, vilket ter sig behjärtansvärt normtrotsigt med tanke på att vi, som sagt, inte kommer att se det. Det är ju förvisso inte för vår skull.

Men varför skulle maskar tjusas av mänsklig konst? Skulle humlor glädjas av miljonsatsningar på humlekonst istället för en minskning i pesticiderna som utrotar dem? Mår svampen bättre av ett självspäkande erkännande av antropocenen än av att hejda försurningen av skogarna de växer i?

Det är som att spruta sarin med ena handen, visa en skattebetald tavla med den andra samtidigt som man säger ”nöjet är helt på din sida!”.

Men jag vill ej vara fördomsfull – konst ska vara fri. Marcel Duchamp tog en pissoar, kallade den konst – filosoferna fick oräkneliga idéer därom. Kan detta projekt leda till dylika reflektionsflöden, stingsliga debatter som maskar fram genom seklerna?

Ja, vem anar svampars förmåga att akta konst? Deras glädje kanske överstiger den samlade glädjen tusen teaterbesökare erfar på Malmös fria scener. Där står vi, den försmådda konstpubliken och spekulerar om verken vi sponsrat. Kompensationsfantasier och gissningar kan ju leda till ofattbara insikter. Har jag fel?

Vi får nya perspektiv på mänsklig självcentrering när enstaka individer får nys om att miljoner satsas på konst för maskar, i kontrast mot stängda bibliotek och kulturskolor. Konst för svampar, strypt scenkonst i Skåne. Men första anblicken fortsätter eka: misantropiskt konstförakt, förakt, konstförakt.

Veronika Gustafson är kulturskribent och studerar filosofi, politik och ekonomi vid University of Sussex.