Det våldsamma livet – skrivet i ett enda flöde

Det är inte – tekniskt – speciellt svårläst, allt som krävs en smula förhöjd koncentration. Men det blir efter tag onekligen monotont, som skvalprosa, tycker Carl Erland Andersson, som läst Eländet av Andrzej Tichý.

ANNONS
|

Läser all svensk samtidsprosa gör jag inte – hur skulle det gå till? – men tar gärna smakprov i bokhandeln, eller på biblioteket. Det vill säga, jag slår upp en roman på mitten och läser två sidor; fångas jag börjar jag från början. Berättande prosa är också musik, ett sound, attityder. Ofta lägger jag dock ifrån mig boken efter smakprovet. Svensk gängse prosa är mig just nu för ängslig och prudentlig. Och då räcker det inte med goda moraliska och politiska målsättningar – om det nu är det man kräver av en story.

Andrzej Tichý är inte prydlig, och eventuell moral får läsaren själv bidra med; mer agerar han – med Lars Noréns gamla formulering – termometer i världens röv, och temperaturskiftningarna, spelet längs feberskalan blir därefter. Så ock i den nya romanen Eländet, hans sjätte bok. Här är varje avsnitt som skrivet i ett enda andetag. Inga styckeindelningar, i stället långa meningar kryllande av småsatser, upprepningar och uppräkningar, svärmar av kommatecken. Experimentell prosa kallade man en gång sådant, men numera är den ingen nyhet.

ANNONS

En man som spelar cello väntar i Malmö på en kompositör och en gitarrist, de ska till Köpenhamn och avlyssna en konsert. En sliten och sönderslagen kille kommer fram och ber om pengar; just där – med olika förskjutningar i början av varje kapitel – kantrar språket till, börjar läcka och övergår i ett slags monolog, med snabbt skiftande spotlight och fokus. Är det cellistens tidigare liv som hemlös, hel- eller halvkriminell, invandrad, ghettoiserad, vi får ta del av? Eller ett parallellt liv – där han heter Cody – som han skulle kunnat ha levt det om han inte klarat sig, blivit vardaglig och vad man kallar normal?

Eller bara cellistens fantasier, hjärnan som automatiskt går igång och producerar sina egna bildräckor, falska minnesfresker?

Det handlar om det våldsamma livet, skiten och spriten och drogerna och de snabbt försvunna pengarna, och det är mycket jargong, mest mellan män, löst folk och invandrare som hamnat i ”utanförskap”, för att ta till den kliché Tichý aldrig använder; den senare är ordningens och samhällets, och i Eländet är marginalen bredare än huvudvägen, normaliteten bara undantaget som bekräftar regeln. Minnen blänker till, samtalsfragment, plötsliga epigram som smakar betong och aska: ”Allt de kan göra med en råtta kan de göra med en människa och med en råtta kan de göra vad som helst.” ”Förståelse är överskattat: när du lämnat skiten bakom dig upptäcker du att du blivit skit hela du.”

ANNONS

Det är inte – tekniskt – speciellt svårläst, allt som krävs en smula förhöjd koncentration. Men det blir efter tag onekligen monotont, som skvalprosa (den man annars mest finner i feel-good-böcker), uppmärksamheten, åtminstone den här läsarens, slappnar. Det blir som en rockkonsert på högsta volym och med fullt ös hela tiden och utan dynamik, pauseringar, sväng. Febern blir med tiden märkligt konventionell, sjunkande ner i ljumheten. Det är risken med denna sorts skrivande, och Tichý har stundtals svårt att handskas med den.

ANNONS