I Johannes Anyurus augustprisade roman De kommer drunkna i sina mödrars tårar säger jag-personen vid ett tillfälle: ”Vi kanske borde flytta.”
Resonemanget om att lämna landet för att undkomma den politiska och religiösa förföljelse som muslimer utsätts för finns med i hela boken men mot slutet så bestämmer de sig för att vara kvar. I samtliga recensioner som detta togs upp i gjordes tolkningen att Sverige på något sätt segrade. Att jag-personen till slut ändå insåg vilket fint land detta är, ett land värt att stanna i.
Recensenterna var alla etniska svenskar och när jag läste boken tänkte jag på ett annat sätt, utifrån mig egen erfarenhet. Min tolkning är att huvudpersonen helt enkelt inte orkar börja om, att han inte vill göra det som hans föräldrar gjorde, inte låta sina egna barn gå igenom de saker han själv gick igenom. Smärtan ligger inte främst i att lämna landet, smärtan ligger i komma till ett nytt land och skapa ytterligare en exilhistoria.
I den icke-offentliga verkligheten som också existerat under denna valrörelse känner jag många som pratat om en exit-plan, dividerat om länder de skulle kunna flytta till, kollat visum, arbetstillstånd. Även om mina muslimska vänner är överrepresenterade i samtalen så är de absolut inte de enda. Den oro, den rädsla, den sorg som denna aktivitet åsamkar har det inte pratats om i valrörelsen. Det är till skillnad från oron över flyktingvågen en oro som anses ointressant. Den dominerande känslan bland de här vännerna är blandningen mellan rasismen från ett fåtal och sveken från ett flertal. För till syvende och sist så är det sveket från den tysta majoriteten som gör mest ont.
När Jimmie Åkesson sa den berömda meningen om att ”dom inte passar in” var det ju inte det han sa som sårade mest. Det var att Sveriges statsminister inte sa någonting. Den människa med mest politisk makt i landet, valde att inte kommentera uttalandet där och då. Hans tystnad skar i hjärtat.
Inte heller var SD-ledarens uttalande det värsta som sades i debatten. För mig var det när Ulf Kristersson myntade begreppet ”svenskfödda invandrarbarn”. Till skillnad från det som Sverigedemokraten sa, som jag lätt kan avfärda, så är ”svenskfödda invandrarbarn” något jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Nu ska inte ens våra barn få vara bara svenskar längre. Invandrarbegreppet ska gå vidare som en arvsynd.
Politiskt blir jag rasande men ilskan har blandats med sorg och en önskan om att bli accepterad. Sådär som när Timbuktu visade upp sitt pass får jag lust att ringa Ulf Kristersson och säga att jag är svensk, att jag haft premiärer på Dramaten, den senaste om Ingmar Bergman, jag måste bara få vara svensk nu, eller i alla fall mina barn.
Men jag kommer inte ringa det samtalet, precis som jag inte kommer gå på manifestationer där man säger att man tillhör de 82 procent som stod upp för rasismen.
Sveken gör den verkliga procenten mycket mindre.
Men vi är här. Och vi ska ingenstans.
