Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

KOLLEKTIV SORG. Monumentet över de 6 miljoner judar som mördades i Förintelsen skapades av den amerikanska arkitekten Peter Eisenman och består av ett fält med 2,711 block som besökare kan vandra igenom. Bild: Gero Breloer

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det tyska minnet av Förintelsen

Förintelsen spelar en stor roll i europeisk, och särskilt i tysk politik. Idéhistorikern Anton Jansson skriver om minnets politik.

Över vad reser man monument i ett samhälle? Traditionellt över det egna landets stolthet, dess historiska segrar och hjältar. Eller över den egna sorgen, de oförrätter man anser sig ha varit utsatt för.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men i Tyskland finns också ett tredje alternativ. Ett av samtidens mest kända minnesmärken är det nästan 20 000 kvadratmeter stora monumentet över Europas mördade judar strax söder om Brandenburger Tor i centrala Berlin. Bredvid, i den närliggande parken Tiergarten, finns minnesmärken över de homosexuella och romer som mördades under Förintelsen. I Tyskland idag är det inte så mycket stolthet som manifesteras med monument, utan den egna historiens mörkaste sidor.

Minnet är tätt förbundet med det individuella jaget. Vad består vår personliga identitet av, om inte en mängd hågkomster som format oss? Men precis som minnet är grundläggande för vår individuella identitet, så kan man tala om att en kulturell eller kollektiv identitet är beroende av de gemensamma minnen som delas och diskuteras i ett samhälle. Den typen av minne går i förlängningen utöver det som varje enskild individ själv kommer ihåg, och blir till en berättelse om vad som format det samhälle man lever i. I Tyskland talas om Erinnerungskultur, minneskultur, och i samband med det även om Vergangenheitsbewältigung. Detta åbäkiga ord kan bokstavligen översättas som förflutenhetsbemästrande. Det myntades efter det senaste världskriget för att beteckna hur man skulle handskas med nazismen, och med Förintelsen. På något vis behövde Tyskland bemästra, hantera, eller göra upp med sitt förflutna.

Under den västtyska förbundsrepublikens tidiga dagar talades det ändå ofta tyst om det nära förgångna, glömskan var på många vis det enklaste alternativet. Men under 60-talet skedde ett skifte. Inte minst var det i Tyskland en del av 68-rörelsens uppgörelse med etablissemanget att kräva en öppen diskussion om föräldragenerationens roll under nationalsocialismen. Diskussionen om det egna förflutna har fortsatt öka i kraft efter den tyska återföreningen 1990. Distansen i tid tycktes öppna för nya synsätt, debatter och historiska studier. Många minnesmärken och offentliga konstverk har uppförts, Förintelsemonumenten i Berlin är långt ifrån de enda. Det kollektiva minnet över den egna skulden har blivit en central dimension av den nationella identiteten i det återförenade Tyskland.

Det kollektiva minnet över den egna skulden har blivit en central dimension av den nationella identiteten i det återförenade Tyskland.

Helt problemfritt är detta kanske inte. Minneskulturen har av vissa debattörer sagts riskera att bli en övermättnad av tomma ritualer utan praktisk betydelse. En symbolpolitik som framhäver samtidens egna moralitet, men inte ger någon djupare historisk förståelse av nazismen. Det har till exempel hävdats av historikern Florian Wenninger, som själv arbetat mycket med nazitiden. Och visst, monument och minnesdagar kan inte göra allt, de kan kanske inte i sig förhindra nya ondskefulla handlingar. Men det är svårt att hävda att allt är tomma gester utan samtida betydelse, för minneskulturen är högst integrerad i dagens tyska politik.

Den tyske politikern Björn Höcke från främlingsfientliga AfD sade i ett tal strax innan minnesdagen i fjol att det är typiskt för tyskarna att de planterat ett ”skammens monument” i hjärtat av den egna huvudstaden. Genitivet i det uttalandet kan på tyska såväl som på svenska innebära två saker: ett monument över skammen, men också ett skamligt monument. Många tolkade det som att Höcke medvetet spelade på den dubbelheten och implicerade att det rörde sig om båda sakerna. För det var här inte fråga om ett neutralt konstaterande utan om ett angrepp på minneskulturen. Höcke tillhör nämligen uppstickarpartiet AfD:s mer extrema falang, och från den synvinkeln är det snarast ett svek att framhäva skuld och ansvar i den egna nationalkänslan. Höcke har i stället krävt en ”minnespolitisk 180-graderssväng”. Ett av AfD:s toppnamn, Alexander Gauland, har på liknande vis menat att man borde dra ett streck över hela förflutenhetsbearbetningen, och i stället tillåta en stolthet över de tyska soldater som kämpade i världskrigen.

OMTVISTAT MONUMENT. Monumentet, som invigdes 2014 på frihetstorget i Budapest ska hedra ungrarna som föll offer för den tyska ockupationen 1944. Den tyska invasionen ledde också till att över 430,000 judar deporterades till dödsläger som Auschwitz, men monumentet är tänkt att omfatta alla offer, något som kritiserats som ett försök att tysta ned Ungerns roll i Förintelsen.. Bild: Noemi Bruzak

Mot minnet står en uppmaning till glömska, men också ett skapande av ett falskt minne. Här är utvecklingen i Ungern talande. Ett världskrigsmonument som invigdes sommaren 2014 föreställande en tysk örn som attackerar ängeln Gabriel – en symbol för Ungern – väckte starka känslor. Kritiker menade att det utmålade ungrarna som de stora krigsoffren, medan det i själva verket var så att många ungrare både välkomnade de tyska ockupanterna och spelade en stor roll i deportationen av landets judar till koncentrationsläger. Den parallella svängningen, där en historieförvanskning åtföljs av en mer hätsk ton mot judar i dagens politik, oroar.

Andra världskriget och Förintelsen var länge sedan, snart finns inga överlevande kvar. Men när de individuella och personliga minnena är borta kan de kollektiva och kulturella fortsätta odlas. Minneskulturen ska givetvis få innehålla både stolthet och sorg. Men en tysk – och för den delen europeisk – minnespolitik över moderniteten som inte också innehåller diskussioner om skuld och ansvarstagande är en falsk sådan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.