LÄS MER:Mark Isitt: Fem saker du kan göra för designklimatet
LÄS MER:Arkitekterna måste prata öppet om skönhet
Jag har drabbats av corona monotona. Är sååå uttråkad. Får ingenting ur händerna. Och eftersom jag är bosatt i Köpenhamn är allt stängt. Jag kan inte längre gå en trappa ner till Shønnemanns smørrebrødrestaurang och få en roastbeef med remoulade og ristede løg og hele molevitten. Inte heller smita över torget till solstolarna på Riccos kaffebar. Inte ens gå till bokhandeln på hörnet – den gick i konkurs igår i väntan på återöppning. Hade jag kunnat hade jag gjort det. Trots att jag varje kväll sitter framför Aktuellt och svär över alla ignoranta stockholmare som trotsar epidemiologernas råd och flockas i Kungsträdgården.
Sverige och Danmark. Svenskar värdesätter ordning och reda, brukar det heta, rättning i ledet. Medan danskar mest är fulla. Så icke längre. Statsminister Mette Frederiksen stängde detta yndige land den 11 mars, bara de mest livsnödvändiga förrättningarna har fått hålla öppet, supermarkeder, bagere, apoteker, av den enkla anledningen att sådana som jag inte kan hålla avstånd så länge man fortfarande kan gå på bar och hålla låda.
I jämförelse framstår ”storebror” Sverige rent slapphänt. Rent hedonistisk, faktiskt. Och inte så lite cynisk. Över 2 500 döda mot knappa 500 i Danmark – vad indikerar det? Att svenska liv är mindre värda än danska? Att svenska företag är mer värda än svenska liv? Att unga svenskar är mer värda än gamla svenskar? Eller har svenska politiker och byråkrater knäckt någon pandemisk kod som inget annat land ännu kommit på?
Det är ett teknokratiskt tänkesätt som jag känner väl igen från mitt eget fält. Inom svensk arkitektur och stadsplanering har den enskilde ofta försvinnande liten betydelse. Sverige bygger krasst, ofta kasst, och för det mesta kommunicerar husen bara två simpla saker: pris (lågt) och byggtempo (högt). Som om trivsel och skönhet inte spelar någon roll. Och som att fastighetsbolagens kortsiktiga vinst går före folks väl och ve.
Här i Köpenhamn är sådana dussinprojekt mer sällsynta, tack och lov. Visst finns det deprimerande prefabklossar ute i Ørestaden – även om ingen är ledsnare än svenska Swecos huvudkontor – men inne i Köpenhamns innerstad uppfattar jag arkitekturen som närmast flirtig, som Tinder i glas och stål och betong. Inte bara de ornamenterade äldre byggnaderna kråmar sig, även de nya tillskotten vill göra intryck, attrahera, generera hygge och stadsliv. Den ”lilla människan” är alltings fokus, alltings måttstock.
Den designhöjd som utmärker Köpenhamns arkitektur blir uppenbar nu när staden töms på folk. Ett torg ska kunna locka, omfamna, stimulera, även utan sorl. En park ska välkomna även utan öltält. En gata ska kännas trygg även utan uteserveringar och trafik (förresten, har du tänkt på hur absurt stor plats bilen tar i staden, de nu öde bilvägarna framstår ju stora som savanner). Då krävs en omsorg om detaljerna. Om det du vidrör. Om staden i ögonhöjd, för att citera den danske stadsplaneraren Jan Gehl.
Ett humanistiskt förhållningssätt som dagens Sverige kan lära mycket av.
