Det svenska spelundret
”Det svenska spelundret” är en ny dokumentärserie på SVT som berättar om den svenska spelhistorien, från Minecraft till Battlefield. Det första avsnittet sändes 18 augusti.
LÄS MER:Pandemin har gjort mig till en gamer
För flera år sedan blev jag ombedd att skriva en artikel om det svenska spelundret. Jag var tveksam. Av alla texter som skrivits om spel i landets traditionella medier så handlar hälften om det så kallade “svenska spelundret”. Vinkeln är alltid densamma: det är otroligt att vår lilla nation producerar tv- och datorspel som säljer multum.
Nyckelordet här är säljer. Det handlar inte om spelen, utan om försäljningssiffror. Jag ville mycket hellre prata om spelen, visa vad de gör och diskutera vad de innehåller. I slutändan blev det ingen text alls. Spelutvecklaren Simon Flesser säger det bra i SVT:s nya dokumentärserie som heter just ”Det svenska spelundret”: ”DN har aldrig ringt mig för att prata om verkshöjden i det vi gör. Däremot ringer Dagens Industri och frågar hur mycket pengar det finns på kontot.’”
”Det svenska spelundret” är skapad av Sveriges mest meriterade speljournalist, Tobias Bjarneby, och bjussar på en solid genomgång om varför Sverige blev en så enorm aktör. För att ge perspektiv på omfattningen av detta måste jag tyvärr hemfalla till det jag vill kritisera: siffror.
Mer än var tionde människa som lufsar runt på jorden har vid ett eller annat tillfälle spelat ett svenskt spel, svenska Minecraft är världens mest sålda spel – över 238 miljoner sålda versioner – medan Candy Crush Saga som visserligen är gratis kan stoltsera med fyra miljarder nedladdningar till dator och mobil.
Trots att spelvärlden skulle bli en välkomnande plats för alla som inte passade in blev resultatet en exkluderande nördbubbla som än i dag ekar av 80-talets pojkrum.
LÄS MER:Spelbranschen måste göra upp med sin grova sexism
Att snacka siffror är ett sätt att få folk att lyssna. Ekonomijournalisterna antecknar. Jag föreställer mig att det var så Tobias Bjarneby resonerade när han pitchade in dokumentärserien till SVT. Han vet säkert mer än någon annan att det inte är siffrorna som definierar den svenska spelscenen, ändå hemfaller “Det svenska spelundret” ofta åt detta perspektiv.
Med fokus på framgångar blir det också ett nagelfarande av de fläskigaste hitsen. Spel som ofta är stöpta i samma mall och påminner om actionpsykoser uppskruvade till elva. Just därför blir det så uppfriskande när den Göteborgsbaserade utvecklaren Jonatan “Cactus” Söderström i dokumentären berättar hur det gick till när han gjorde ett spel om Norrland till en konstutställning. Jonatan, som aldrig satt sin fot i Norrland, gjorde ett spel baserat på sina fördomar om norrlänningar som gick ut på att runka till fuktskadade porrtidningar och begå självmord i skogen. Jag har spelat det. Det är fantastiskt.
Ett annat problem som “Det svenska spelundret” bara belyser i förbifarten är kvinnorna. Var är de, egentligen? Det dröjer till det femte och avslutande avsnittet innan vi får höra från en kvinnlig spelutvecklare, som går på en spelutbildning. De som lade grunden till den svenska spelindustrin är män. Trots att spelvärlden skulle bli en välkomnande plats för alla som inte passade in blev resultatet en exkluderande nördbubbla som än i dag ekar av 80-talets pojkrum.
Det går inte komma runt att dokumentären ”Det svenska spelundret” är en kulturgärning. Aldrig förr har jag sett en så välgjord och initierad produktion om den svenska spelindustrin. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att det vore trevligt om vi någon gång kunde sluta tala om det svenska spelundret och i stället börja prata om spelen.
LÄS MER:Recension: ”Ratchet and Clank: Rift apart” till Playstation 5
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
