Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Det stora monstret har tappat sitt fokus

”Här hänger jag som en docka” sjunger han i Förgäves och det är precis så det känns vissa stunder, skriver GP:s recensent Sofia Andersson.

Konsertrecension

Det stora monstret

Pustervik, lördag

Bäst: Elastiska.

Sämst: De obefintliga mellansnacken.

Publik: 391.

”Ett träd är inget påhitt men Sverige är” sa Det stora monstret när vi träffades för en intervju i våras. Efter det började jag ifrågasätta allt jag visste. Det var jobbigt. Som att någon osynlig person petade mig på axeln och sa ”hallå, har du tänkt på det här då?” varje gång jag pratade om självklara saker. Jacob Johanssons styrka ligger ändå i just detta. Han luckrar upp sanningar och ger ett annat perspektiv.

Det stora monstret är knappast ett monster. Snarare en slags Jesus-gestalt med Woodstock-aura. Barfota, såklart. Entrén är odramatisk och han stämmer sin gitarr i en halv evighet. Första konserthalvan går på lågvarv. Konstpauserna mellan låtarna är långa och det tar säkert en kvart innan han säger ”fint att vara här”.

Vi hittar aldrig varann. Han är ofokuserad och publiken stökig. Glappet är för stort. Den fina kontakten han lyckades skapa på Nefertiti-spelningen i juni infinner sig aldrig.

Likt en fotbollsspelare, så har Jacob Johansson skaffat sig en målgest. Han formar sina fingrar till v-tecknet efter minst tre låtar i kväll. ”Vill någon önska en låt?” säger han på släpig göteborgska. Kvällens tystaste ögonblick följer. ”Här hänger jag som en docka” sjunger han sedan i Förgäves och det är precis så det känns vissa stunder.

Trots det, bryter hans musikalitet genom det flummiga. Rösten, bandet och inte minst textraderna bär honom. Han sjunger om att stänga in sig för att slippa se att vi antagit en gråare färg. Om att inte ha något emot att gå i bitar, så länge det visar vår rätta form, och kastar sedan ankar från en rymdraket. Jag hade kunnat skriva denna text genom att bara citera.

Det är alltid bra men lyfter aldrig till extrema höjder. Vi är visserligen nära framåt slutet. Saliv och Elastiska är förlösande, har den energi första konserthalvan saknat, och för tankarna till de tidiga Kent-plattorna. En vacker Misskomunikationen följer och det blir tydligt att de enda monstren här i kväll, är de som överröstar detta ögonblick med ölbeställningar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.