Som i ultrarapid briserar den borgerliga familjen inom den modernistiska romanens ramar – som för en hundra år sedan. Den enskilde skjuts ut ur familjens sköte, inte längre som arvtagare eller tänkbar hjälte utan snarare flyktande och förfrämligad i världar där allting flyter.
Det är åtminstone min tankebild och den kompletteras av hur fadern eller snarare fadersfunktionen blir som kringränd av sina litterära kritiker vid denna tid då psykoanalysen får ett genomslag.
Faderskapet är inte längre vad det varit, särskilt inte hos Franz Kafka vars söner är bortom all familjeterapi – som ett amputerat K. i Processen eller som förvandlad till ”Ungeziefer” (ohyra, inte uttryckligen någon skalbagge) i Förvandlingen. Där finns ingen räddande faderlig hand, men ur den alienationen skrivs samtidigt den mest känsliga och spänstiga av prosor. Mattblänkande men mörk, precis och ändå expressiv i berättelser såväl som i dagböcker och brev.
Kafkas samlade skrifter är enastående nog under svensk översättning sedan många år av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Jag märker nu hur just breven öppnar nya dörrar till Kafkas dagliga och nattliga labyrinter. Nu föreligger Man hör varandra bättre i mörker som innehåller breven från 1918-1920. Det är sjätte brevvolymen där tidigare utgivna översättningar reviderats.
Kafka blir här kronvittnet för min tanke om den söndrade familjen och den tungt fallande fadern i den värld av i går där Familjen och Nationen, Kyrkan och Krigsmakten var storheterna som marscherade sina söner in i första världskrigets skyttegravar. Kafkas Brev till fadern är en sådan oerhörd nyckeltext.
Franz vill bilda familj men misslyckas, han kanske ville misslyckas. Han försöker i många år med Felice Bauer men trampar målmedvetet snett, han försöker med tjusiga Julie Wohryzek, men pappa Hermann fann henne alltför pudrad. Tuberkulosen tillstöter med lungblödning 1917.
Han får tre år senare en kontakt med den mycket energiska och djärva journalisten Milena Jesenská (då olyckligt gift Pollak) som översätter honom till tjeckiska 1920. Mellan dem (1920-1923) utspelar sig ytterligare ett försök till samliv som verkar dömt att gå i stöpet.
Av Kafkas kvinnliga relationer är den med Milena nog mest intressant eftersom det ger Kafka en så vägande kulturhistorisk ram. Mellan deras likheter och olikheter sprakar det av elektricitet vilket Hans Blomqvist visar i en biografi över henne: En levande eld. Milena – en biografi. I rapsodisk framåtrörelse och med en närmast sammanbiten stil får Blomqvist mycket sagt om hela detta tidsskede utan att förlora sig under bördan av alla källor. Han kan sekundärlitteraturen och det ger perspektiv. Mellan två krig befinner sig judar, tjecker, österrikare i nationernas omstöpning och det skeendet ger i synnerhet Kafkas och Jesenskás biografier en taggig gestalt.
Milena Jesenská föddes 1896 i Prag och växte upp med en välbärgad och auktoritär far som hon ständigt bröt sig loss från, samtidigt som hon på flera vis var beroende av denne patricier i Prag. Det finns något alldeles okuvligt över Milenas person när hon tidigt revolterar mot den borgerliga uppförandekoden för kvinnor i staden. Det sker ekonomiskt, sexuellt, kulturellt… Efter att ha vårdat den sjuka modern i sju år bryter hon upp. Hon konsumerar faderns pengar och andras ägodelar, hon är närmast kleptoman och börjar missbruka narkotika – något som skall förfölja henne med sjuklighet (redan fadern var morfinist).
Milena frekventerar de berömda kaféerna och söker med allt flit kontakt med det litterära livet. Hon lever alltså tidigt en förhöjt och förhärjande liv som bohem. Fadern får till sist annonsera i pressen att han inte längre avser att betala hennes räkningar. Utan pappans subventioner får Milena dra sig fram som brödskrivare och journalist.
Ofta med stort mod och under allt större armod. Filmförfattaren Willy Haas menade att den oförvägna Milena var gjord för katastrofer. Världens stora oro gjorde henne lugn. Hon blir politiskt engagerad, övertygad sovjetkommunist och snart nog antistalinist. Men då är Franz död sedan 1924.
I dessa brev till Milena uppenbarar sig den idoge vegetarianen Franz på sanatoriet i Merano – han är vaken, påstridig, rolig, blygt charmerande men också självdestruktiv, illmarig i sina förförelser eller så lätt självömkande. Alltid snabb i tanken…
Det är själva skrivandet som ger honom lugn. I ett brev till Milena återger han en liten scen som påminner oss om den åtta år tidigare skrivna Förvandlingen. Från balkongens vilstol ser han hur en skalbagge fallit på rygg – ”den var förtvivlad och kunde inte komma på fötter”. Det blir ett skådespel på liv och död, men när en kvick ödla ränner förbi kommer den på fötterna och kan klättra vidare i livet.
Det är som en liten allegori för Franz och Milena. Han är ju den lungsjuke som väntar på slutet på rygg i vilstolen, men kommer på fötterna av den kvicka Milena: ”På något sätt återfick jag även en smula mod av detta, steg upp, drack mjölk och skrev till Er.” Det var den 19 maj för nittiofem år sedan.
Brevväxlingen blir intensiv och tonen alltmer intim medan Franz tar sig fram till varje relations ofrånkomliga katastrofzon (brevväxlingen fortsätter dock några år). Han vill på något vis förlora allt bättre: ”Och du känner mig faktiskt inte, Milena, jag upprepar detta. För mig är det ju något oerhört som sker, min värld rasar samman, min världs byggs upp på nytt /---/. Att den rasar samman är inte något jag beklagar, den var redan på väg att rasa samman, men jag beklagar att den byggs upp på nytt, beklagar mina ringa krafter, beklagar att jag föds på nytt, beklagar att solen lyser. Hur skall vi leva i fortsättningen?”.
I sin liggställning på balkongen är Franz som den där skalbaggen, men eländet blir produktivt för han måste upp och skriva ned det! Han måste ju besvara Milenas brev. Känslan av förlust och missmod ändras på något vis. Just denna dubbelhet hos skrivakten tror jag är karaktäristisk för Kafka.
Det är emellertid inte breven till Milena som är huvudnumret i den nya volymen. Till det väsentliga i denna brevvolym hör översättningen av Kafkas berömda Brief an den Vater, det mycket långa med aldrig avsända brevet till fadern Hermann Kafka (utgiven i enskild volym 2010, även tidigare i svensk översättning).
Det är ett brev – från november 1919 – om ett oöverbryggbart gap mellan far och son där det ömsesidiga främlingskapet öppnar en undre rymd för det författarskap som redan skrivits. Ändå är första frågan närgången: ”du frågar varför jag är rädd för dig”. Franz har ett svar: ”som far var du alltför stark för mig”.
Kafka förklarar hur faderns känslodöva, hetlevrade och auktoritära stil har skapat Franz till ett käril av ängslan och svaghet. Fadern var den ”högsta instansen” och alltings mått: ”Du satt i Din länstol och rådde över hela världen”. Tystnaden vid bordet var hemsk och allt som inte kom från faderns mun förkastades med löje och förakt.
Det här brevet är som en nyckel till det stora tema som jag ser löpa genom denna litteratur som visar hur 1800-talets auktoriteter på olika vis kreperar och föraskas. Men det verkligt intressanta med brevet till fadern är dess längd och intensitet … och att det aldrig avsändes. Jag tror ett svar ryms i brevet: ”för mig som barn var vartenda ord Du skrek till mig närmast en befallning från himlen, jag glömde det aldrig, det blev mitt väsentligaste instrument för att bedöma omvärlden, framför allt för att bedöma Dig, och då visade det sig att Du inte alls höll måttet.”
Franz Kafkas brev handlar om hans egen svaghet, men också hur denna svaghet vändes i en skrivande styrka som var främmande för faderns livsvärld. Kafka visar sig ju intellektuellt, psykologiskt och språkligt alldeles överlägsen fadern. I sitt långa brev visar han sig inte bara vara offer utan också den som dömer och bedömer fadern, men av omsorg eller överseende avsänder han inte sin dom. Var det för att han inte ville såra honom eller av rädsla?
Det är inte minst där – i denna akt, i denna inställelse – som svagheten visar sin styrka och det avståendet tycks grunda sig i en närmast nytestamentlig etik. Svaghetens styrka mot styrkans svaghet. Kafkas brev till fadern blir på detta vis en nyckel till en värld av inställda eller fördröjda frigörelser – för Franz, för Milena.
Sedan fortsätter den patriarkala världen att visa den växande styrkans förödande svaghet. Kafkas tre systrar dör i nazistiska koncentrationsläger (Chelmno, Auschwitz) och det gör även Milena i maj 1944 i Ravensbrück – hon hade arresterats av Gestapo för underjordisk verksamhet och deporterats. Hennes sista brev till dottern Honza är mycket gripande.
Franz Kafkas berättelser, brev och dagböcker har i mina ögon sin profetiska dimension inte minst i sin genomlysning av den blinda fadersmakten i denna dåtid. Vad var det svartsynaren Karl Kraus kallade sekelskiftets Österrike-Ungern? En försöksstation för världsundergången.
Förlaget Bakhåll fortsätter sin utgivning av Franz Kafkas samlade skrifter under svensk översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Den sjätte volymen Man hör varandra bättre i mörker innehåller breven från 1918-1920. Hans Blomqvist har också skrivit biografin En levande eld. Milena – en biografi om journalisten Milena Jesenská. Mikael van Reis dyker ner i en försöksstation för världsundergången.
Mikael van Reis är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Anders Olssons essäbok Tankar om läsning.
