Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vi måste sänka tempot – för världens skull.  Bild: Ahn Young-joon
Vi måste sänka tempot – för världens skull. Bild: Ahn Young-joon

Mattias Hagberg: Det sega coronalivet måste bli ännu långsammare

Om planeten ska räddas måste västvärldens livsstil ändras. Vi måste förlika oss med en situation där nöjen och tidsfördriv får corona–tillvaron att framstå som en hetsig actionkomedi. Det menar Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Litteraturen är full av utopier, av små och stora visioner av ett annat samhälle, av en annan värld. Min egen favorit finns i Maja Lundgrens udda och något underskattade science fiction-roman ”Den skenande planeten” från 2018. På den avlägsna planeten Z lever invånarna i en sorts halvparadisisk slummer insvepta i ett varmt och rosa ljus från himlen. Tiden rör sig sakta framåt medan de försjunker i ”långprat” och meditationer över ”världsgåtan”. Långsamheten är en dygd – liksom slöhet. På planeten Z existerar varken någon konsumtion att tala om eller någon statusjakt. Tiden är vad den är, och därför får alla prata till punkt.

Eller, som romanens huvudperson Ki formulerar det: ”På Z är tidsfördriv kulturens grund.”

Visst, det finns något lite fånigt över Maja Lundgrens utopi, något new-ageigt och pårökt, något som mer påminner om en kitschig affisch från åttiotalet än en mångbottnad verklighet. Men också något intressant. Utopins roll är trots allt aldrig att vara en förebild, utan en spegel. I drömsamhället ser vi vår egen tillvaro reflekteras.

För så här ligger det till: Ska vi klara alla de miljömässiga problem vi nu står inför, måste vi vänja oss vid ett livstempo segt som nylagd asfalt. Vi måste förlika oss med en situation där nöjen och tidsfördriv får corona–tillvaron att framstå som en hetsig actionkomedi. Vi måste helt enkelt förstå att det långsamma, slöa och händelsefattiga är det nya.

Vad vi behöver nu är ett samtal om livsstil, mognad och moral – och inte om teknik.

Alla som på allvar försökt att greppa den planetära kris, som vi just nu befinner oss i, är medvetna om detta. Jag tror inte att jag läst en enda seriös bok eller rapport om klimatproblemen eller annan allvarlig miljöförstöring de senaste tio åren, som inte landat i slutsatsen att den gröna omställningen är lika med nedväxling. Och då pratar jag inte om färre resor och tygkassar istället för plastkassar, utom om en total invertering av den västerländska livsstilen. Framtiden är långsamhet och långprat.

David Attenborough talar i sin färska bok ”Ett liv på vår planet” om att mänskligheten måste nå en ny mognadsplatå – en situation där vi till slut inser vilket slags liv som är möjligt att leva. Det är ett bra ord som fångar den mentala transformation som nu är oundviklig. Miljökrisen kräver att vi växer som människor – allt annat är självbedrägeri.

Med andra ord: Vad vi behöver nu är ett samtal om livsstil, mognad och moral – och inte om teknik. Vi måste försöka förstå hur vi ska nå den där platån som David Attenborough pekar på.

Själv tror jag på litteraturens utopier och språkets möjligheter till förnyelse. För att se det nya måste vi våga leka och fantisera, vi måste våga spränga gränsen för det innevarande och se det potentiella; låta tanken vindla iväg till en rosaskimrande planet där livet går i en annan takt.

För vad var det studenterna skrev på väggarna i Paris 1968: Fantasin till makten!

Läs mer av Mattias Hagberg:

LÄS MER: Debatten om postmodernism gör mig yr och sömnig

LÄS MER: Recension: ”Efterbörd” av Rachel Cusk

LÄS MER: Recension: ”Brytningstid – Hur gruvan blev en ödesfråga” av Marcus Priftis

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.