Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Donald Trump och wrestlingstjärnan Bobby Lashley rakar huvudet på Vince McMahon efter att Lashley vunnit en match på Wrestlemania i april 2007. Wrestlingmatcher är uppgjorda på förhand och följer uppgjorda narrativ med onda och goda: heels och babyfaces. Bild: Carlos Osorio

Det offentliga samtalet liknar wrestling

Johan Wanloo om hur samtidens skurkar och änglar påminner om teaterbrottning.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Man kan utan att överdriva säga att vi lever i skitstövlarnas tidsålder. På alla plan, inhemskt och internationellt, domineras det offentliga samtalet av människor som är skamlöst elaka. Trump. Bolsonaro. Katrin Zytomierska. De tar varenda oskriven regel om hur vi talar till varandra och kräks på den. Det kommer gå över. Skitstövlarna kommer tids nog, om de är tillräckligt smarta, sluta vara skitstövlar. Hur vet jag detta? Jag har tittat mycket på wrestling. Allt jag vet om media har jag lärt mig från wrestling.

LÄS MER: Gud förbjude att jag någonsin blir bäst

Det var någonstans mellan sekelskiftet och 20-talet som kringresande brottare, mest för att undvika skador, började koreografera och på förhand bestämma vem som skulle vinna matcherna. Arrangörerna märkte att publiken tyckte om när det blev lite mer show över det hela. Brottarna delades upp i goda, babyfaces, och onda, heels.

Babyfaces följde reglerna. Heels fuskade och skällde på publiken.

Ju mer brottarna låtsades hata varandra ju mer biljetter såldes till cirkustälten där de uppträdde. På den vägen är det till dagens TV-sända wrestling där zombietrollkarlar och maskerade ninjor drabbar samman inför miljonpublik. På samma sätt är det också med det offentliga samtalet idag.

När Hanif Bali går på om hur löjligt det är med att forma händerna som ett hjärta är han en heel. Det han gör är exakt samma sak som när The Million Dollar Man utlovade femhundra dollar till en liten pojke om han kunde studsa en basketboll och sen skrattande slog den ur hans händer. När moderate politikern Jonathan Bessou jämför det Greta Thunberg gör med nazism är han en heel. När Horace Engdahl säger att akademiarbetet inte är något för kvinnor är han en heel. Det handlar om att framkalla känslor. Att vara illa omtyckt för att göra en poäng.

Men inom wrestlingen är sällan någon en heel för evigt. När folk har tröttnat vänder de och blir en babyface istället. Plötsligt har karriären förlängts några år till. Alex Schulman gjorde sig ett namn genom att häva ur sig gräsliga saker om andra människor. Tills han började skriva böcker om hur mycket han saknar sin pappa och älskar sin fru. Alex Schulman gick från att vara heel till babyface. Det kommer de flesta skitstövelsprofilerade i dagens offentlighet också göra. När de märker att folk inte orkar lyssna längre kommer de ändra stil. Öppna sig om sitt privatliv. Be dem de förolämpat om förlåtelse. Kanske hävda att de mådde dåligt när de sa det där dumma. Om de är smarta. Alexander Bard borde ha gjort det för länge sedan, men nu är det för sent och således bryr sig ingen längre.

LÄS MER: Bara kända människor borde få twittra

Hoppfullt va? Nja. Tidernas mest populäre wrestler, Hulk Hogan, var urtypen för en babyface. När han vände till heel var det något av det mest chockerande som hänt i wrestlingens historia. En dalande karriär vände rakt uppåt igen. Det går, tyvärr, åt båda hållen.