Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det ligger i tiden att vara mot tiden

Stora utställningar och skandaler. Snabbmatskonst och ett ständigt dåligt samvete. Sinziana Ravini funderar över konståret 2007 och finner TOPPAR, FLOPPAR OCH EN IMPONERANDE lokal konstscen.
Konståret 2007 kommer nog att gå till konsthistorien som ett skandalernas år. Inte nog med att Grand Tour - samtidskonstens stora pilgrimsfärd mellan Venedigbiennalen, mässan i Basel, Documenta i Kassel och skulpturutställningen i Münster, som återkommer vart tionde år - lämnade en hel del obesvarade frågor efter sig och en ännu större del spekulationer om vad curatorerna egentligen hade haft för uppsåt med sina utställningar. Vi fick dessutom tre konstskandaler på svensk mark: Lars Vilks rondellhund, Pål Hollenders knarkhög och Andres Serranos vandaliserade sexualhistoria. Konsten befinner sig inte som Nietzsche hävdade bortom gott och ont. Den är en direkt avspegling av samhället och bör behandlas därefter. Ett samhälle som stryper konsternas frihet stryper i slutändan sig självt . Visst, man skall inte kunna göra vad som helst i konstens namn, men när åren går och konsten blir allt mer förutsägbar och tråkig på hemmaplan; och detta "för att det inte finns tillräckligt mycket pengar för att ta hit tillräckligt stora namn" som en del konsthallschefer påstår, kan det vara välbehövligt med en och annan miniskandal. Vilks är och förblir en av vår tids viktigaste kommentatorer, hur fel eller rätt han än har.
En annan sak som skandaliserade konstvärlden var det faktum att Moskvabiennalen struntade i den gyllene regeln - att verka som en antikommersiell sociokritisk plattform - och istället blev en enda stor hyllning till marknadskrafterna med utställningar i lyxvaruhus och babeltornsliknande skyskrapor. Putins stenhårda grepp om de fria konsterna, hans resoluta censur av allt som har med honom, Tjetjenien eller den ortodoxa kyrkan att göra, har lett till en konst som knappast förtjänar att kallas konst utan snarare propaganda. Som en rysk gallerist sade till mig: Bra konst görs på tre sekunder och förstås på fyra. Den internationella konstmaffian rynkade som sig bör åt denna konstform och hyllade desto mer Oleg Kuliks semireligiösa utställning I believe som förvandlade en gammal vinfabrik till en hednisk wunderkammare och drev med kyrkan, Putin och kapitalet. Att denna orgie i politisk inkorrekthet i själva verket var subventionerad av en av Rysslands rikaste oligarker gjorde inte denna fejkade undergroundscen mindre subversiv.
Snabbmatskonsten är annars inte bara ett ryskt fenomen utan en allt hårdare valuta i konstvärldens finsalonger. Ingen har tid att se en långsam videoinstallation som upphäver jaget, tiden och rummet, även om det är just detta - den tidsspecifika och tidskrävande konsten - som hyllas av världens curatorer. Daniel Birnbaums konstteoribok Chronolgy och Sara Arrhenius utställning på Bonniers konsthall Mot Tiden var två ypperliga exempel på att det ligger i tiden att vara mot tiden. Slow Art är ytterligare en rörelse som fötts ur denna riktning. Dess förespråkare talar om en tillbakagång till långsammare produktionsprocesser, om handens intelligens och naturtrogna material. Kopplingen är inte lång till Arts and Craft-rörelsen vid förra sekelskiftet. Men det faktum att denna konstform genererar stora pengar - eftersom folk vill köpa saker som tar lång tid att framställa och konstnärerna måste köpa tiden som det tar att framställa dem - har gjort den suspekt bland konstvärldens innekretsar. Men de som inte tror att det går att vara subversiv och rik samtidigt har bara att titta på Damien Hirsts diamantklädda dödskalle som kostar 680 miljoner. Vem vet, kanske kan den blommande konstmarknaden leda till en nyrenässans för konsten.
Dödstematiken var annars ett kärt ämne bland årets utställningar. Venedigbiennalen som arrangerades av amerikanen Robert Storr, och som är den mest historiserande och antikrigspropagandistiska biennal jag har sett, började i en granskning av fascismens och futurismens frändskap och slutade i Irakkrigets ruiner. Documentacuratorerna gick ännu längre tillbaka i tiden och ställde ut konst från 1600-talet sida vid sida med samtidskonst samtidigt som de ställde frågan huruvida modernismen hade blivit vår tids antik, det vill säga ett arv som både tynger och konstituerar det som görs idag. Men det går inte att skriva om modernismens historia genom att ställa ut konstverken i klassicistiska miljöer och förvänta sig att den skall kunna tala för sig själv. Kontexten överskrider konsten. Den estetiska kortslutningen hade annars kunnat bli riktig intressant om det inte hade varit för de Humboldska uttalandena på presskonferensen om konstens väg till skönhet och kunskap. Som kronan på verket tronade James Colemans videoverk där en väderbiten Harvey Keitel går omkring bland Apollonstatyer och omkullvällta kolonner basunerandes ödesdigra monologer över civilisationens förfall. Ett mer klassicerande och självtillräckligt verk får man leta efter.
Konstens dåliga samvete för världens elände tycks aldrig ta slut. Om konsten hade kunnat rädda världen, hade den gjort det för länge sen. Det räcker inte att som Thomas Hirschhorn som ställde ut på den likafullt politiskt korrekta Göteborgsbiennalen, se sin bidragande del i eländet och göra den andres sår till sina, att behandla världen som en sjuk döende kropp. Man måste också erbjuda alternativa livsmodeller. Den riktigt intressanta konsten som görs idag, är den som vågar gå från diagnostisering till medicinering, från omöjligheter till möjligheter, för att slutligen uppfinna nya världar. Jag talar inte om utopier utan heterotopier som tillåter flera tider och rum, möjliga såväl som omöjliga, att existera samtidigt. Konstvärlden måste liksom politiken återerövra publiken, men för detta måste den bli mer visionär. Det är först när du vet åt vilket håll du vill gå som du kan förvänta dig att få några med dig.
När allt kommer omkring, kan det inte vara lätt att vara konstnär idag. De som håller sig till konstens oskrivna regler anklagas för att vara för politiskt korrekta medan de som försöker bryta dem anklagas för att vara för kverulanter och sensationslystna och fastar därmed i modernismens fälla. Modernismen har sin postmodernism, sina dekonstruktioner och sina gränsupphävningar. När allt kommer omkring verkar det som om alla regelbrott är tillåtna, förutom de mot konsthistorien. Är det något som jag insåg i år, så är det just detta - att det egentligen inte är marknadskrafterna eller det statliga styrandet som är konstens fiende, utan själva konsthistorien. Den ligger där som ett tungt arv som ständigt kräver att bli ihågkommen. Men glömskan kan ibland vara produktiv. Konstnärer som inte tillåts göra några irrfärder, några estetiska och historiska kortslutningar, kan inte bli annat än förutsägbara.
Något som verkligen imponerade i år var just den lokala konstscenen med allt vad Galleri Box, Galleri 54 och 300m3 heter. En intellektuell och experimentell undergroundscen håller verkligen på att ta form tack vare dessa tre konstnärsdrivna gallerier. Även Göteborgs konsthall lyckades överraska med ett vitalt utställningsprogram som tagit såväl graffitikonsten, performancekonsten och ljudkonsten till sig. Har vi tur behöver vi snart inte åka ut i den stora världen för att se riktigt bra konst.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.