Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Eddie Izzard poserar för fotograferna under utdelningen av Olivier awards i London, april 2016.  Bild: Joel Ryan
Eddie Izzard poserar för fotograferna under utdelningen av Olivier awards i London, april 2016. Bild: Joel Ryan

Det komiska geniet försvinner bakom ridån

Den brittiska ståuppkomikern Eddie Izzards självbiografi skildrar den långa vägen till framgång. Mats Kolmisoppi läser en biografi som är mer intresserad av att rabbla upp sitt cv än att diskutera vare sig humor eller politik.

BIOGRAFI

Eddie Izzard

med Laura Zigman

Tro mig

En memoar om kärlek, död och jazzkycklingar

Översättning Patrik Hammarsten

Massolit förlag

Den brittiska ståuppkomikern Eddie Izzard älskar att driva med Gud.

Borde inte en redaktör ha strukit slaveriet ur Bibeln? Och hur fick alla djur plats på Noas ark egentligen?

LÄS MER: Dammig satir om Sossesverige

Jag hoppar mellan videoklippen på nätet och slås av självsäkerheten. Oavsett om läpparna är läppstiftsröda eller inte kröker sig munnen i en ironisk båge som visar att han äger scenen. Publiken vrider sig av skratt.

Är det manusets förtjänst? Nej, framförallt beror det på tajming.

Izzard täljer guld ur berättelserna, sträcker ut dem i tiden med roliga röster och rörelser. Det är mindre viktigt vad det handlar om – presentationen är allt.

Men när han lämnar scenen för att nedteckna sina memoarer, försvinner det komiska geniet bakom ridån.

Missförstå mig inte. Tro mig är en sympatisk bok om en människa som sex år gammal förlorade sin mamma och genom livet hoppas få henne tillbaka genom sitt artisteri, men sorgen, liksom humorn, är bara fläckvis kännbar. Det är den långa vägen till framgång som ska skildras.

Som liten älskade Eddie socker. Han gjorde allt för nästa kick, men hatade att må illa och kräktes ofta. Eftersom pappan reste i arbetet växte pojken upp på internat. Där lärde han sig att inte gråta och att spola ner äcklig mat i toaletten. Han anfäktades av finnar, hade svårt att tala med flickor och tuggade på ett och samma tuggummi i veckor.

Och. Så. Vidare.

Den brittiske världskomikern medger att han har problem att tala om det som är svårt och att han hemfaller åt digressioner. Det tar därför tid innan han närmar sig det viktiga.

Flytande könsidentitet

Redan som barn drogs Izzard till kvinnokläder och kände sig både som pojke och flicka. I mitten av 80-talet tog han sina första steg på vägen ut i offentligheten som en person med flytande könsidentitet. Han benämner sig själv både som transvestit och transperson och pendlar mellan att känna sig som kille och tjej. Men eftersom han förälskar sig i kvinnor kallar han sig skämtsamt för en "lesbisk man". Den som har problem med det kan klaga hos FN, säger han. Och med boken vill han ge hopp och stöd åt andra.

Izzard har kämpat sig till rätten att vara den han är – men vill hellre prata om framgångarna som komiker än sin identitet. Det är förståeligt, men det gör också att berättelsen om hur han tar steget ut på världsscenen i högklackat och klänning får ett skimmer av självklarhet över sig.

Det är som att han säger: Så här är jag. Det gick bra. Gör samma sak, så går det nog vägen.

Och istället för att på djupet diskutera politik, identitet eller ens humor visar han upp sitt cv. Räknar upp gig han gjort, prickar av ett par teveserier och filmer han medverkat i, för att till slut berätta om alla maraton han sprungit i Sydafrika till Nelson Mandelas ära.

Varför han tycker Mandela är en politisk förebild, och varför det är viktigt med humor, finns det litet utrymme för. Det är synd. Jag hade gärna läst mer om det. Hur han gör för att få till den där tajmingen. Varför det blir så roligt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.