Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Nu firas West Pride återigen i Göteborg. Prideflaggorna vajar tappert. Denna vecka har varje ställe queertema. Men var finns de queera mötesplatserna resten av året, undrar Sanna Samuelsson. Bild: Lisa Thanner

Det heterosexuella Göteborg

Nu inleds West Pride i Göteborg med fester, kulturevenemang och föreläsningar. Men vad händer i staden resten av året? Sanna Samuelsson letar efter HBTQ-sammanhang i det heterosexuella Göteborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Regnbågsflaggorna vajade i innerstaden när jag flyttade till Göteborg. På min promenad på väg till kontoret räknade jag till tre stycken. Det var efter Europride i augusti förra året. Men det var ändå en hel månad senare, vilket gjorde mig konfunderad. Det var som att man inte vågade ta ner flaggorna. Lät dem hänga lite extra länge. Det påminde om ett dåligt samvete. Det var det jag såg när jag vandrade gatan ner, snarare än frigörelse.

Varför finns det så få queera mötesplatser i Göteborg? Det är ändå Sveriges andra största stad. Har det att göra med de många hatbrotten här på 1980- och 90-talet? Det måste ju ha gjort fastighetsägare tveksamma att hyra ut lokaler till sådana verksamheter, av rädsla för skadegörelse och strul. Vi glömmer så lätt historien, och hur det var förut, men vi lever alla i den. Även vi som precis har flyttat hit.

LÄS MER: Göteborg – bögknackarstaden som blev hbtq-certifierad

I ett reportage av Alexander Hultman (9/6) i denna tidning häromdagen beskrivs Göteborg på 1990-talet, som en plats där homosexuella ofta utsattes för våld och trakasserier. ”1995 mördas en homosexuell man i Kungsparken, två år senare en i Keillers park på Hisingen. Ett bombdåd planeras mot RFSL:s lokaler. Ungdomsgäng drar förbi stadens kända cruisingställen för att 'knacka bög'.” Göteborg var samtidigt, påpekar Hultman, ett centrum för den nynazistiska rörelsen, vilket såklart gjorde den till en plats för våld generellt, exempelvis rasistiskt.

I Göteborgstrakten ska i början av 1980-talet tidskriften "Siege – för ökat våld mot homosexuella" exempelvis ha getts ut och spritts bland nynazister.

Och vem kan promenera förbi Keillers park utan att tänka på Josef Ben Meddour som mördades där. Ett mord som till och med polisen rubricerade som ett homofobt hatbrott. Där två män, vars namn jag inte tänker nämna här, men som dömdes för mordet, uppgav att de blivit provocerade av hans homosexualitet. Mer om detta kan man läsa i Johan Hiltons bok ”No tears for queers” från 2005, som handlar om just hatbrott mot homosexuella.

Nu är det tydligen inte homosexuella som exkluderas länge utan heterosexuella. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

I dag uttalar nynazisterna kanske inte längre öppet att de står för ett ökat våld mot enskilda homosexuella eller transpersoner. Snarare talar de om motstånd mot ”den folkfientliga homolobbyn”, en term som bland annat Nordiska Motståndsrörelsen använder för att beskriva HBTQ-rörelsen. De målar upp en bild av ett Sverige under belägring av homosexuella och genusideologer. Att SD-politikern i Svalöv, Teddy Nilsson, använde termen inbördeskrig i samband med regnbågsflaggan var ingen slump. Eller ”exkluderingsflaggan”, som han kallade den. Nu är det tydligen inte homosexuella som exkluderas länge utan heterosexuella. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Men låt oss skratta. Och ta oss tillbaka till promenaden på Göteborgs gator. En solig fredag ville jag och min flickvän ta en öl på en uteservering. Vi gick till Bee Bar, den enda gaybaren i Göteborg om man räknar Gretas som den enda gayklubben. Bee Bar borde väl vara ”vårt” självklara ställe. Uteserveringen var full. Och den var full av heterosexuella par som satt och gonade sig i solen med regnbågsflaggan vajande över sig. Vi fick inte plats, så det fick bli en annan bar i närheten. Väl där slog sig ett högljutt och kanske något överförfriskat gäng kvinnor i medelåldern ner bredvid oss. De pratade exalterat om kvällen och facetimade med sina ”gubbar” som var på parallell skidsemester. De pratade om att gå ut. ”Vi går till gayklubben” hörde jag dem säga. Jag antog att de menade Gretas.

LÄS MER: Hur mår drag-scenen i Göteborg, Mikey Murphy?

Det är inte min mening att raljera över fulla kvinnor här, missförstå mig rätt. Jag är också en då och då. Men det är typiskt att det i många svenska städer dels saknas mötesplatser för homosexuella, dels att de som finns översvämmas av heterosexuella. De vill väl titta lite, och visa sin tolerans och öppenhet. Men man känner sig lätt som ett djur på zoo. Eller som ett ställningstagande, en åsikt. Något man ”inte har några problem med”. Och det är ett missriktat stöd när det gör att man själv inte får plats på den enda gaybaren i staden.

Det är ett missriktat stöd när det gör att man själv inte får plats på den enda gaybaren i staden.

Många gånger har jag under det senaste året ställt frågan ”Var möts alla queers i Göteborg egentligen?” Jag har ställt den till i princip varje HBTQ-person jag mött. Det är lite pinsamt, men vad ska man göra. Frågar man inte så får man ingenting veta. Svaren har varit skilda men tvekande. Ingen verkar förvånad över att få frågan men ingen har heller ett särskilt bra svar.

Men jag har kämpat på i min vilja och mitt behov av att undersöka det queera Göteborg. Jag har gått på den underbara men sporadiska queerklubben Fika3000. Jag har varit på HBTQ-klätterträffar, tänkt gå på en vandring till något närliggande berg med queera äventyrare (men gick aldrig dit eftersom jag var bakfull). Jag har varit på keramikkurs där många deltagare, inte alls förvånande, var lesbiska.

Andra pratar om politiska organisationer som Reclaim Pride och kulturinitiativ som Lesbisk Frukost. Och på Frilagret arrangerar Ballroom Exchange vogueingkvällar. Det verkar finnas många lesbiska band, vars spelningar man kan gå på, om man är intresserad av sådant.

Det som Göteborg faktiskt har, till skillnad från många andra städer i Europa, är mötesplatser och initiativ som inte kretsar kring alkohol eller droger.

Det som Göteborg faktiskt har, till skillnad från många andra städer i Europa, är mötesplatser och initiativ som inte kretsar kring alkohol eller droger. Det är mötesplatser skapade av queers, för queers. Gräsrots- och musikrörelsen är stark här, i brist på gaybarer. Det är fantastiskt. Det är något som saknas i många andra större städer.

Men ibland vill man kanske bara ta en kall öl med sina likar, utan att behöva gå med i en förening. Ibland är man lat, eller så vill man bara träffa folk på ett mer lättsamt sätt. Det jag särskilt saknar är ambulerande queerkvällar, tillfälliga klubbar, den typen av initiativ. De finns men relativt få, av någon anledning, utifrån mina undersökningar. Ett tips jag har fått är att ölhaket Kellys på Andra långgatan är ett säkert kort. Vissa dagar, tillade personen mystiskt, när många HBTQ-personer går dit. Det är sådant man bara ska veta. Man ska ha varit på tillräckligt många fester i lesbiska kollektiv på Hisingen för att ha utvecklat den radarn. Det är internt, vilket inte är så konstigt. Det lesbiska livet är alltid lite under radarn. Även för oss lesbiska, särskilt för oss som är nya i staden.

Nu firas West Pride återigen i Göteborg. Prideflaggorna vajar tappert. Denna vecka har varje ställe queertema. Det är bara att njuta, även om man blir utbränd av mängden evenemang på en gång. Sen får man väl börja hänga på Kellys. Och på Bee Bar, när höstkylan har stängt uteserveringen för det här året.