Någon gång runt ålder 27 drog jag slutsatsen att jag förlorat min förmåga att bli kär. Det var så klart inte sant, men det kändes rimligt att konstatera efter ett år med liberal inställning till högersvepningar.
Under samma period påbörjade jag en anteckning i mobilen som fick sammanfatta mitt misslyckande. "Han ställer inga frågor. Han är självisk när vi har sex. Han är tråkig. Han föreslår sällan att vi ska ses. Har pappa-humor och äger ingen toaborste”. Jag minns inte vilken man i ordningen jag syftade på, men trots hans bajsränder i toalettskålen och brist på engagemang lyckades jag ändå bli besatt. Inte av honom utan tanken om att vi två kanske kunde bli kära i varandra.
När ytterligare ett år gått och mina mobilanteckningar växt i antal kom jag till en ny slutsats: mina krav är inte tillräckligt tydliga. Så jag började utforma det närmaste man kan komma en kravspecifikation på en partner. Med min nya mall skulle det bli mycket lättare att träffa den rätta. Det skulle också spara tid, tänkte jag, och övervägde att införa kontrollfrågor.
LÄS MER:Recension: "Den rödaste rosen slår ut" – Liv Strömquist
LÄS MER:Liv Strömquist undersöker varför vi inte blir kära längre
Så jag ställde in åldersspannet mellan 26 och 29. Bra åldrar. Inte för unga, inte för gamla. När apparna började sina på 26–29-åriga profiler löste jag det genom att sätta mig på pendeln till tågets slutstation och tindra därifrån.
Åren därefter följde samma mönster tills jag kom till den klassiska insikten att min kravspec kanske utformats på fel grunder. I seriealbumet "Den rödaste rosen slår ut” söker författaren Liv Strömquist svar på varför ömsesidig kärlek tycks bli allt svårare att uppnå. Strömquist gör klara kopplingar till konsumtionssamhället, människans strävan efter att göra rationella val och hur det påverkar vårt beteende i sökandet efter kärlek. Precis som vi väljer tvättmedel ska även en partner vara vald på rationella grunder.
Man kan kalla det tidens anda, eller valfrihetens paradox, som psykologen Barry Schwartz gör. Möjligheten att hitta kärleken är större än den någonsin har varit, i alla fall i teorin. Appar, dejtingsajter och andra mötesplatser erbjuder ett enormt utbud av människor som letar efter samma sak som en själv; kärlek, sex och bekräftelse. Ändå vittnar verkligheten om det motsatta där allt fler upplever att dessa mål blir svårare att uppnå.
Man kanske tar öl, går en promenad, pratar lite. Sen tänker man efter. Kände jag pirret? Nej, konstaterar man och öppnar sedan upp appen på nytt.
Efter att ha gjort ett rationellt urval i dejtingapparna kan många personer framstå som "rätt”, i ålder, längd, utseende eller intressen. Men när man träffar dem på riktigt är det färre som lever upp till de högt ställda förväntningarna. Man kanske tar en öl, går en promenad, pratar lite. Sen tänker man efter. Kände jag pirret? Nej, konstaterar man och öppnar sedan upp appen på nytt. Så ser kretsloppet ut. Hoppet varken lever eller dör. Det bara pågår. Hela tiden, kokande i bakgrunden av det aktiva sökandet ligger längtan kvar efter något genuint.
LÄS MER:Kvinnor mer kräsna än män när de söker kärlek på nätet
I en tidsålder där algoritmer och andra mätverktyg kan skräddarsy det mesta efter våra behov har det känslomässiga blivit sekundärt. Vi sätter vår tillit till vetenskapen och låter datan styra oss i vad vi hoppas är den rätta riktningen. I dagarna släpptes rentav den första dejtingappen som använder sig av AI för att hjälpa oss i vårt beslutsfattande. Relationship AI, som den heter, samlar och analyserar information om användarnas dejtingliv för att sedan kunna dra en slutsats om vilken av dessa personer du passar bäst ihop med. Det tankearbete som hör singelskapet till kan vara tidskrävande, menar grundarna.
Hela tiden, kokande i bakgrunden av det aktiva sökandet ligger längtan kvar efter något genuint.
Men data kan som bekant inte översättas till känslor. I stället för att fråga sig vad man är ute efter hos en partner bör man flytta tillbaka fokuset till sig själv och lämna tankarna utanför. Hur vill jag känna? Hur vill jag må? Känslorna är trots allt den pålitligaste kompassen vi har i bildandet av relationer och ingenting som kan outsourcas till en robot i Silicon Valley.
