Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I Amanda Kernells film får fjortonåriga Elle Marja höra av sin lärare att samiska barn inte kan bryta upp och börja studera. De måste stanna där de är för att inte dö ut.

Det handlar fortfarande om rasism

Filmen Sameblod som har premiär på Filmfestivalen imorgon är en skicklig beskrivning av kolonialt förtryck, skriver Mattias Hagberg. Den misstänksamhet som fortfarande riktas mot samer går inte att förklara med oro för något nytt och okänt. Tvärtom.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Trettiotal i Sverige. Fjortonåriga Elle Marja vill bryta upp från sitt liv som renskötare och börja studera i Uppsala. Men hennes svenska lärarinna tycker sig vet bättre. Enligt henne har Elle Marja inte det som krävs. Med några korta ord avfärdar hon drömmen om ett nytt liv.

– Ni kan inte samma sak som de svenska barnen. Ni måste vara här uppe, annars dör ni ut. 

Scenen är hämtad ur filmen Sameblod av Amanda Kernell, en av flera filmer med samiskt tema på årets festival. 

Elle Marjas önskan om ett nytt liv och hennes lärarinnas reaktion är en knivskarp bild av den svenska rasismen och kolonialismen. I det korta replikskiftet blir mycket av det tankegods som präglade statens förhållande till sin ursprungsbefolkningen tydligt. Här finns synen på samer som lägre stående, här finns uppfattningen om att den samiska kulturen håller på att dö ut och att den därför måste skyddas som ett museiföremål, och här finns tanken att det är staten, representerad av lärarinnan, som avgör vad som är bäst för ”denna folkspillra”. 

Sameblod är en skicklig beskrivning av det koloniala förtrycket. Den ger en smärtsam bild av de övergrepp som den svenska staten gjorde sig skyldig till under århundraden. Dessutom är den en inträngande gestaltning av det självhat som rasism alltid föder. Elle Marja tvingas att förneka sig själv och sin identitet. 

Sameblod är en film om historien, men också om nuet. Dåtiden spökar i samtiden. 
I årets festivalkatalog skriver Anne Lajla Utsi, ordförande i International Sámi film institute, med hetta om känslan av att vara förminskad och förvandlad till kliché: ”Vi samer är osynliga. I det offentliga Norden existerar vi inte, bortsett från de stereotypa bilderna: jojk, renar, kåtor, färggranna koftor och nåjder.”

Det räcker att läsa dessa ord för att förstå att dåtidens sår inte har läkt. Anne Lajla Utsi beskriver målande hur det känns att vara exotiserad och förpassad till periferin: ”… vi samer står vid sidlinjen och ser hur majoriteten vältrar sig i vårt allra heligaste och gör exotiska skildringar av det samiska, bara på grund av dess ytliga, kommersiella attraktionskraft.” 

Den gamla orätten lever alltså vidare. Ja, det finns till och med siffror som pekar på att rasism och diskriminering ökat. Under de senaste åren har flera samiska organisationer rapporterat att antal hatbrott riktade mot samer blir fler. Detta samtidigt som särbehandlingen på arbetsmarknaden består och gamla markkonflikter kring rennäringen förblir olösta. 

Ovanpå detta finns fördomsfulla utspel från ledande Sverigedemokrater, som när Björn Söder 2014 slog fast att samer inte är svenskar.

Det finns en viktig lärdom i detta. I den offentliga debatten beskrivs rasism ofta som ett fenomen kopplat till invandring. Många gånger bortförklarar opinionsbildare främlingsfientlighet med oro för det nya och okända. Det heter att rasismens återkomst och Sverigedemokraternas framgång beror på människors osäkerhet – en osäkerhet som det är farligt att fördöma eftersom man bör ”ta folks oro på allvar”. 

Men samernas situation visar på något annat. Den pekar på att rasismens återkomst handlar om just rasism som rasism, och inget annat – alltså om föreställningen att människor går att klumpa ihop och bedömas efter sitt ursprung, sin etnicitet och sin hudfärg. 

Samernas utsatthet, och den misstänksamhet som fortfarande riktas mot dem, går inte att förklara med oro för något nytt och okänt. Tvärtom. Det återkommande hatet bottnar istället i en lång och brutal kolonialhistoria, en historia där det samiska ständigt har kopplats samman med föreställningar om det primitiva. 

Det är bilder som sätter spår, som äter sig in i det kollektiva medvetandet, och som nu återrepresenteras i vår tid. Det är på grund av dessa bilder som det går att prata om det samiska som en kultur som existerar i motsättning till det svenska. Björn Söder, och alla andra som resonerar som honom, lutar sig tungt mot ett kolonialt arv. 
Det är samma arv som kommer till uttryck varje gång någon klumpar samman människor från andra delar av världen och säger att ett visst beteende är utslag av kultur eller etnicitet. 

Ska vi förstå vår samtid måste vi förstå den koloniala historien. Den har, vare sig vi vill eller inte, format våra samhällen. Den institutionaliserade rasismen är bara några decennier bort, och tankemönstren från den tiden lever oundvikligen kvar och kan lätt få liv igen. Rätt vad det är sitter Elle Marjas självgoda lärarinna där igen och dömer efter ursprung istället för efter person.