Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Linnéa Claeson är känd för sin feministiska kamp i sociala medier. Bild: Jessica Gow/TT

Det gör inget om Linnéa Claeson hustlar och skarvar

Komikern och GP-krönikören Marcus Berggren tycker att kritiken mot den berömda influencern Linnéa Cleasons trovärdighet missar poängen: "Utifrån betraktat gör det väl inget om det finns ett barntält på festivalen där en tjej med tokig frisyr berättar sedelärande sagor för de minsta?".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Är det rimligt att Linnéa Claeson, den enda influencern som åtminstone låtsas göra någonting bra, just nu jagas på Twitter? Jag tycker inte det.

Först, en snabb recap till er som bott under en sten: hon är en före detta handbollsspelare och jurist som klär ut sig till My Little Pony varje morgon och blivit rikskänd för att svara roligt på hot och sexuella trakasserier på internet. Det senaste året har hon dessutom kuskat runt med förintelseöverlevaren Hédi Fried under ena armen på olika demonstrationer, knäppt några “viktiga” bilder till Instagram – och dragit vidare och spelat in reklam där hon kapitaliserar på aktivism. Montessoribarnens Martin Luther King, ungefär.

LÄS MER: Hallå där, Marcus Berggren - GP:s nya krönikör!

För det har hon hyllats av folket. Alltså, allt enligt medielogikens enkla grundbok, ska nu hennes tron monteras ned och hon ska lomma hem och helst skämmas. Som vanligt är det den medvetna åsiktseliten som kastar första stenen, dags för avrättning på Twitter-torget. Nu ska hon straffas för att hon gillar bullbak, färgglada pärlor och blödig humanism. Klassiska töntgrejer.

För vill man vara cool och inte folklig ska man: knarka, hata kvinnor och tycka att man får skämta om allt. Man ska helst sitta helt apatisk hela livet på en balkong på söder i Stockholm och kedjeröka, scrolla flödet och hata alla som försöker vara något mer än blasé. Tro mig – jag vet. Jag har byggt hela min karriär på det. Jag förstår impulsen. Därför förstår jag också att man inte kan näthata en tjej med regnbågshår för att hon är lite töntig. Då är det som att man är 56 år, heter Roland och älskar bluetooth. Istället hittar man på olika anledningar som gör att det blir politik. Twitter kokar just nu över av ilskna påståenden om att ”hon ljuger”, ”underminerar den feministiska kampen” och så vidare.

Visst, hon är ingen Rosa Parks, snarare Molly Sandén med en rastlösare frisör. Och visst, det verkar finnas skäl att tro att hon kanske inte varit ärlig om allt hon någonsin har sagt och gjort. Som att hon avslöjats ha poserat med någon annans skylt under klimatprotesterna. Men vem bryr sig? Om hon har lagt ner allt det jobbet för att visa på ett problem som vi alla vet finns i samhället: hatten av.

LÄS MER: Jag vill inte vara husgöteborgare

En vanlig kritik är att det är äckligt att hon tjänar pengar på att kidnappa viktiga politiska frågor. Väx upp. Hon sprider feminism på en basal nivå till barn. Det är som att gå på Dolly style-konsert och klaga på att det var för lite tech house.

Jag är ingen expert på feministisk kamp, det ska gudarna veta, men utifrån betraktat gör det väl inget om det finns ett barntält på festivalen där en tjej med tokig frisyr berättar sedelärande sagor för de minsta? Så kan de äldre fortsätta vidare in till feminismens frontlinje istället för att stanna och pissa på barnscenen.

Linnéa Claesons enda brott i min bok är att hon är en tönt. Visst: hon kanske hustlar och skarvar men, I got news for you: det har vi killar gjort sedan urminnes tider. Det är därför vi styr den här planeten. Världen är en mörk plats. Det betyder inte att den skyldiga är den vars hår lyser i mörkret.