Den 26 maj 1828 fann man en sextonåring på gatorna i Nürnberg. Pojken kunde bara säga enstaka ord. Han fördes till polisstationen där han skrev ner sitt namn: Kaspar Hauser. Varifrån kom han? Enligt vad Kaspar Hauser senare berättade ska han ha vuxit upp i en mörk cell om cirka två gånger en meter. I rummet fanns en säng av halm och tre leksaker. Mat och vatten ställdes fram medan han sov. Första gången han träffade en människa var strax innan han blev fri.
I Werner Herzogs film ”Kaspar Hauser – var och en för sig och Gud mot alla” från 1974 spelas hittebarnet av en drygt fyrtioårig gatumusikant som går under namnet Bruno S. Under stora ansträngningar lär sig den fullvuxne mannen att förstå och tala tyska: arm och ben, näsa och mun. Med språket följer också smärtan. Kaspar Hauser håller ett spädbarn i hemmet där han är inhyst. Tårar rinner ur hans ögon när han vänder sig till sin värdinna och säger: ”Mor, jag är avskuren från allt.”
I detta liknar Herzogs film Peter Handkes pjäs ”Kaspar” från 1967. Där blir språket till ett fängelse för Hauser allteftersom han tillgodogör sig det. Det är först när han har lärt sig ordet ”ont”, som han kan ha ont. Hittebarnet blir därmed till en representant för människans villkor. Att bli en talande varelse är också att bli avgränsad och ensam. Hos Herzog representeras detta faktum ytterst av en godmodig men nitisk notarie som följer Hauser och söker skapa exakta protokoll av hans osannolika tillvaro. Allt ska inordnas i den på förhand givna logiken.
Hittebarnet blir därmed till en representant för människans villkor. Att bli en talande varelse är också att bli avgränsad och ensam.
Mot denna logik gör Kaspar Hauser uppror när han väl lärt sig tala i hela meningar. Han vänder sig till sin läromästare och frågar: ”Varför är allt så svårt? Varför kan jag andas men inte spela piano?” Som skådespelare är Bruno S. på en gång påtagligt rigid och känslig. När han visas ett torn där han tidigare bott framhärdar han i att det omöjligt kan stämma: När han var inuti rummet sträckte det sig så långt han kunde se, nu är det avgränsat utifrån. Alltså rör det sig inte om samma rum. Språket bereder en plötslig frihet.
Går det att se Werner Herzog själv som en slags Kaspar Hauser? Uppvuxen i efterkrigets Tyskland, i en bayersk bergsby ska han inte ha sett film för än han var fjorton år gammal. Då hade familjen flyttat till München och var inneboende i en lägenhet. Där levde även skådespelaren Klaus Kinski under en tid. Det obehag som det innebar att dela bostad med den lynnige och excentriske skådespelaren skulle Herzog senare vända till sin fördel, när han i flera av sina bästa filmer kom att samarbeta med Kinski.
Herzogs biografi är full av sådana underligheter. Efter studentexamen bestämde han sig för att fotvandra till Kongo, men nådde inte längre än till Sudan, innan han blev svårt sjuk och tvungen att resa hem. Kortdokumentären ”Werner Herzog eats his shoe” från 1980 visar hur Herzog vid ett scenframträdande äter upp sin sko som del i ett vad. Ökenkängan kokas och kryddas med bland annat vitlök. Syftet är väl ungefär att visa att allt är möjligt. Ordstävet blir till verklighet.
Kanske är allt möjligt – oftast händer bara det väntade. Kaspar Hauser hann leva fem och ett halvt år i frihet innan han knivmördades av en främling. Vid platsen där han dog finns en minnesskylt med texten ”Hic occultus occulto occisus est”. Här dödades en okänd av en okänd; livet börjar och slutar på samma sätt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats
LÄS MER:Jag har läst en bok som inte finns
LÄS MER:Nick Cave lyckas skildra lidandet chosefritt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
