I Dagens Nyheter (22/1) efterlyser Erik Helmersson en skrivskola som liknar en ”bubblande gryta av idéer och ord”. I Aftonbladet (29/1) kontrar Kristofer Anderson med att ”Det låter som ett dagis.” Jag är benägen att hålla med.
Samtidigt har jag svårt att motsätta mig idén att det knappast är en slump att de senaste årens rännil av samtidsskildringar fulla av Tinderdejter, knark och sex beror på att en stor del av dagens unga, litterära författare skolats i samma klassrum.
Men en viktig aspekt glöms bort i diskussionen om de unga, svenska författarna: Att det går att skriva precis vad som helst, så länge människor är beredda att betala för att läsa det
Men en viktig aspekt glöms bort i diskussionen om de unga, svenska författarna: Att det går att skriva precis vad som helst, så länge människor är beredda att betala för att läsa det. Det finns inga problem i att beskriva samtiden så länge det görs så bra, så roligt, så intressant, eller så provokativt att människor vill läsa det som skrivs.
LÄS MER:Jack Hildén slevar i sig böcker som huller om buller grönsaksgryta
Även i geggamojan av Tinder/sex/knark/öl finns det verk som sticker ut, och som får liv bortom kultursidornas pliktskyldiga recensioner av unga debutanter. Johanna Frids ”Nora eller Brinn Oslo brinn” (Ellerströms, 2018) är ett aktuellt exempel.
Rättigheterna för boken är vid tidpunkten för den här publiceringen såld till sju länder, Sverige inräknat. Förutom våra nordiska grannländer, bland annat till jättemarknader som Polen och Ryssland. Frid är kontrakterad på en litterär agentur som har flera andra unga författare i sitt stall; deckarförfattaren Hanna Lindberg och fantasyförfattaren Sara Bergmark Elfgren, till exempel.
Även om deras böcker skiljer sig åt, så har de alla något viktigt gemensamt: De skriver förbannat bra böcker som människor är villiga att betala för.
LÄS MER:Johanna Schreiber har skrivit fyra böcker under året som gått
Det framstår som lite trångsynt när Anderson skriver vidare i Aftonbladet att ”Jag räds att berättandet kommer förbehållas dem vars föräldrar haft möjlighet att köpa en bostadsrätt åt sina barn.” Men att lägga ett par år av sitt liv på Biskops Arnö, Skurup eller Lunds författarskola är inte, och ska inte vara, en garant för att leva ett skrivande liv. Att bli en skicklig författare kräver mer än två års klassrumsdiskussioner, rödvinsdrickande och brajrökande på en ö i Mälaren.
Att bli en skicklig författare kräver mer än två års klassrumsdiskussioner, rödvinsdrickande och brajrökande på en ö i Mälaren.
I Dagens Nyhteter (2/2) skriver Johanna Frid att ”Man kan gå på Biskops-Arnö utan att man har fått en bostadsrätt av sin mamma. Man kan identifiera Aaltos tulpanvas utan att ha råd att köpa en själv. Man kan skriva utan att ens pappa investerade i fonder under förlossningen.”
Precis.
Själv är jag verksam som författare i Feelgood-genren, och har knappt en enda författarvän som gått på skrivarskola. Om man läser författarpresentationerna för många av senåttiotalisterna och nittiotalisterna som skriver underhållningslitteratur, som feelgood, spänning eller skräck, så återfinns ofta en bisats om att författaren är sjuksköterska, lärare, psykolog, jurist… Författaren har alltså lagt flera år av sitt liv på att skaffa sig en stabil, ekonomisk grund att stå på, för att också kunna ägna sig åt skrivandet.
Men även författare som gått skrivarskolor har andra jobb vid sidan av författarskapet. Två av förra årets mest hyllade debutanter är exempel på det; Anna Brynhildsen som arbetar som cafébiträde och Lova Lakso som arbetar som socionom. Majoriteten av dagens unga författare har inte fötts i vare sig en litterär familj eller av rika föräldrar. Inte jag själv heller.
LÄS MER:Recension: Böcker för barn och unga i december
Eftersom folk gillar det vi skriver får vi betalt.
Eftersom folk gillar det vi skriver får vi betalt. Men inte så mycket att vi kan leva på skrivandet. Så tills tillräckligt många gillar det vi skriver kommer vi gå upp klockan sju på måndagsmorgnarna och åka till kontoret, sjukhuset, redaktionen, socialkontoret eller var det nu är vi yrkesarbetar. Vi är helt enkelt vanliga människor som sätter oss på arslet under kvällar, nätter, helger och sommarlov för att hålla på med det roligaste vi vet: Att berätta historier.
Men om man saknar den disciplinen, och det engagemanget, så kan det förstås vara praktiskt att ha föräldrar som betalar hyran.
Johanna Schreiber är författare.
