En debatt måste inte präglas av dikotomi. Låt oss hålla i minnet att det finns tankestrukturer bortom de färdigformulerade modellerna. När psykologen Billy Larsson i sin replik (GP 7/7) går till den manualbaserade psykoterapins försvar blir också den uppmaning till självständigt tänkande jag förde fram i min tidigare text (GP 4/7) förenklad till en form av konkret instruktion, och därmed går innebörden helt om intet.
Psykoterapi blir inte mindre på allvar därför att samtalet rör sig utanför färdiga formuleringar. Ingen omdömesgill psykolog bedriver behandling utan framtiden närvarande. Utgångspunkten bör alltid vara en strävan att föra patienten närmare samhällsgemenskapen, med fungerande arbets- och kärleksliv, bättre familjerelationer och starkare band till den egna historien. Ett sådant arbete sker inte slumpartat, strukturen bärs av psykologen.
Det psykoterapeutiska samtalet innehåller alltid inslag av osäkerhet och kräver mycket av båda parter. Tyvärr vet vi inte på förhand vilka arbeten som skall bli konstruktiva och vilka som ska sluta i besvikelse eller likgiltig uppgivenhet. Ibland krävs tid för att något skall öppnas, ibland är en ny arbetskonstellation rätt. I andra fall uteblir den önskade förändringen helt.
En del människor måste ovillkorligen möta ödet att mycket lite av det han eller hon önskade förändra blev möjligt – och i bästa fall sörja det.
Sådana återvändsgränder blir givetvis också kännbara för en engagerad psykolog. Standardiserade vårdförlopp riskerar utgöra skenbart skydd mot frustration genom att alienera psykologen från det tålamod som krävs för djupgående förändringsarbete. Otillfredsställande behandlingsresultat blir en förevändning att inte ytterligare försöka förstå patienten, metoden motiverar behandlingens upphörande. För patienten blir kostnaden av ett annat slag: att inte leva upp till förväntat behandlingsresultat innebär i de mest tragiska fall att sjukvården fullgjort sitt uppdrag i förhållande till den enskilde, som får veta att han eller hon nu är färdigbehandlad utifrån de medel som står till buds.
En del människor måste ovillkorligen möta ödet att mycket lite av det han eller hon önskade förändra blev möjligt – och i bästa fall sörja det. En sådan slutpunkt för den offentligfinansierade vården tror jag kan förmedlas med större värdighet än förfrämligande formuleringar såsom att man nu uttömt den evidensbaserade behandlingsarsenalen utan önskad effekt.
LÄS MER:Varför talas det offentligt om att ångra sitt barn?
LÄS MER:Synen på kärlek förändras – finns det något som består?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.