Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Färdiga. Eleverna har just tagit examen från Akademin Valands filmkandidatsprogram. Bild: Anna Tärnhuvud, Meli Petersson Ellafi

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det fula, det skeva och det undanträngda

Det finns något spänstigt självrannsakande i Valand-elevernas examensfilmer, som får mig att längta efter mer. Bredden i de visuella uttrycken är dessutom imponerande.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Biografen Roy på Kungsportsavenyn är knôkfull till sista fåtöljen. De just utexaminerade filmregissörerna sitter längst fram i lokalen, där ett förväntansfullt sorl spridit sig. De är kameleonter, upptäcktsresande i rymden, iakttagare av vardagslivet i det lilla. Det är premiärkväll, en exklusiv visning av oprövat material. "Tänk att få dela den här stunden här med er" säger filmaren och skådespelaren Alexi Carpentieri, nyligen själv regielev på Akademin Valand film. "Den som är ett slut, och en början på samma gång!"

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Opassande kvinnor festar

Sedan dras den guldgula ridån isär och visningen inleds med Lisa Forslunds "Haggan", vars normkritiska iakttagelser får publiken att fnittra och begrunda livets skevhet samtidigt. Monika, "haggan", trashar bröllopsfesten för sin bästa vän, och Maria Fahl Vikander, mamma till Alicia, syns i rollen som brudgummens mor som håller ett minst sagt opassande tal. Kvinnor som beter sig "fel", ifrågasätter mödraskap och är pinsamma - inte i sina egna men i andras ögon - skildras detaljerat och genom berusningens visuella raster.

LÄS MER: Här är Göteborgs färskaste filmregissörer

Edvina Koda Sander förflyttar oss strax därefter, i sin animerade satir "Min relation till vuxna män", till filmbranschen. En scen utspelar sig i en hotellbar under Göteborgs filmfestival och metanivåerna är uppenbara. Lättsam satir varvas med allvar medan berättarjaget (en ung kvinna) studerar och ifrågasätter sitt eget behov av manlig bekräftelse. Tillfredsställelsen i att bli sedd uttrycks i form av ett ljud: ett belåtet purrande, som från en spinnande katt. Effekten blir osvikligt komisk.

Ångest och empati

Charlie Š Kronberg hittar en precis ton i sin starka teaser "Last night in Sweden" där en ung transperson försöker få ut sin lön på banken utan ID-kort. Udden riktas mot ett oförstående myndighets-Sverige, och den akuta ångesten över att knappt ha råd att köpa havregryn görs kännbar.

I "Melanie" käkar Lisa Meyers 16-åriga huvudperson burgare utan bordskick, smygröker och susar fram på moppen helt i sin egen rätt. Hon är en tonåring omöjlig att inte älska, och vardagsmiljön runt omkring henne skildras empatiskt.

Visuellt lekfulla på diametralt olika sätt är även Maria Vatne Jansson, som låter sin huvudperson sörja ordlöst i "The Black Dog" och Jacqueline Andrén som skapar ett sunkigt och samtidigt docksött alter-ego, "Pamela", för att hantera - och rekonstruera - traumatiska upplevelser i filmen "Ett rymdspel".

En filmisk kameleont

Shahab Mehrabi har känt sig lite som en anpassningsbar kameleont ända sedan han kom till Sverige. Nu vill han ta reda på mer om sin ursprungsfärg, som präglade hans första 13 år. Om det handlar hans känslostarka dagboksfilm "Resan till Istanbul".

De nyblivna regissörerna skiter i traditionerna och prövar, var och en, något eget, fantasifullt och nyskapande. Det lovar gott för den svenska filmen, som kan behöva en energiboost.