Per Magnus Johansson: Det främmande tillhör människans väsen

Invandrare blir ständigt ifrågasatta och misstänkliggjorda, samtidigt som främlingserfarenheten är universell och undantagslös för allt liv. Vi måste förstå fientligheten mot det okända som en försvarsreaktion, skriver Per Magnus Johansson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Ordens värde och laddning är stadda i förändring. Ord har ett förflutet och dess betydelse är även historiskt bestämda kategorier. Ett ord som har blivit laddat med allt mer negativ betydelse i den offentliga debatten är ordet invandrare. För många människor har ordet blivit frånstötande.

Invandraren är under lupp; hotad av skilda former av begränsningar och repressalier, ömsom artikulerade ömsom outtalade. Statistiken talar för det mesta emot invandraren, som tenderar att pekas ut som ”problematisk” och med ett dubiöst förhållande till lagen. Uppfattningen att han eller hon bör få hjälp med att återvända till sitt ursprungsland har blivit alltmer etablerad, liksom att invandrarna sällan anpassat sig tillräckligt till det nya hemlandet. De är a priori ifrågasatta och misstänkliggjorda. Hur ska vi förstå denna utveckling? Och vad gör en sådan transformering med oss?

ANNONS

En mångfald människor har invandrat till Sverige sedan andra världskrigets slut. I dag är omkring 20 procent av befolkningen födda utomlands, i Göteborg rör det sig om över 28 procent och i Stockholm drygt 25. De lever bland de svenskar som är födda här. Vi är här tillsammans.

Det finns ett försonande moment i att tillstå att mitt öde är förbundet med den andres.

Den bulgariskfödda psykoanalytikern och författaren Julia Kristeva (f. 1941) citerar i sin prisbelönta bok ”Étrangers à nous-mêmes” (1988) – ”Främlingar för oss själva”, som kom ut på svenska 1991 – en passage ur Montesquieus (1689-1755) ”Mes Pensées”. I den svenska översättningen blir det: ”Om jag visste att någonting kunde vara mig till nytta, men till skada för min familj, så skulle jag avlägsna det från mina tankar. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för min familj, men till skada för mitt fädernesland, skulle jag försöka glömma det. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för mitt fädernesland, men till skada för Europa, eller till nytta för Europa, men till skada för mänskligheten, skulle jag betrakta det som ett brott.”

Montesquieus vackra tanke har måhända utopiska dimensioner, men det finns inget anständigt liv om vi inte försöker närma oss denna utopi. Vi behöver drömmar för att förmänskligas. Med dem skapas en framtidstro.

ANNONS

Den värld vi lever i kan aldrig bli en värld utan främlingar. Det främmande tillhör människans väsen. Barnet lever i en dialektisk rörelse från igenkännande till misskännande, till att åter igenkänna. Denna rörelse lämnar inte människan. Den tillhör hennes villkor. Barnet drabbas många gånger av rädsla inför det okända. Den rädslan består för många av oss i mötet med främlingen. Har jag modet att ta mig an honom eller henne som jag inte omedelbart känner igen mig i? Vågar jag bege mig ut på djupt och okänt vatten? Klarar jag att lära mig ett nytt språk? Kan jag ta emot något från någon med ett annat ursprung, som med brytning talar mitt modersmål och som dessutom stundtals talar ett främmande språk som jag inte alls förstår?

Fientligheten mot det okända, gentemot skillnaden och olikheten, måste betraktas som en försvarsreaktion. Vi får ibland svårigheter att tillstå vår rädsla, våra brister och tillkortakommanden inför det okända och tenderar då att reagera med avståndstagande. Samtidigt måste vi komma ihåg att ingen människa saknar en erfarenhet av att ha känt sig främmande, vilsen och utanför. Främlingserfarenheten är undantagslös och universell.

Den värld vi lever i kan aldrig bli en värld utan främlingar. Det främmande tillhör människans väsen.

Främlingen har förlorat sitt ursprung, dennes rötter är uppryckta och historien omskriven. Hudlöst går han eller hon omkring i ingenmansland och söker förbinda sig till den andre.

ANNONS

I vårt samhälle gäller lagar och regler för alla. För såväl utvandrare, invandrare, kringvandrande, bofasta, bostadslösa, nomader som kosmopoliter. De grundläggande lagarna överskrider det säregna och inkluderar också dem som befinner sig i exil, såväl i en inre som en yttre sådan. Ingen enskild eller grupp kan utgöra något undantag.

Det finns en nåd i insikten att vi lever tillsammans. Vi är sällan så ensamma som vi ibland kan föreställa oss. Det finns ett försonande moment i att tillstå att mitt öde är förbundet med den andres. Främlingen och icke-främlingen befinner sig på samma plats; de kommer båda att lämna plats till kommande generationer. Det finns en överjordisk gemenskap att dela med den andre oberoende av ursprung och historia. Låt oss göra det medan tid fortfarande finns.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:En psykolog bör bilda sig vitt och brett

LÄS MER:Synen på kärlek förändras – finns det något som består?

LÄS MER:Svartsjuka är inte kärlek

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS