Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I debatten om nobelpristagaren Peter Handke har en del pratat om journalistisk sanning kontra litterär. Farligt, menar Mattias Hagberg. Bild: Francois Mori
I debatten om nobelpristagaren Peter Handke har en del pratat om journalistisk sanning kontra litterär. Farligt, menar Mattias Hagberg. Bild: Francois Mori

Mattias Hagberg: Det finns ingen journalistisk sanning

Mattias Hagberg läser debatten om Peter Handke och ryggar tillbaka inför begreppet journalistisk sanning.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sanning – vilket förrädiskt litet ord. Sju bokstäver som kan förvandla vilket sakligt samtal som helst till en sumpig våtmark. Den senaste månaden har ordet då och då dykt upp i debatten om årets nobelpristagare Peter Handke. En del har talat om journalistisk sanning kontra litterär, som om det fanns olika verkligheter, som om detta påstådda motsatspar skulle räcka för att knäcka alla argument mot pristagaren.

Nej, jag ska inte skriva om Peter Handke – det får andra göra – men jag måste få ur mig några rader om journalistik och sanning. Som de flesta journalister ryggar jag nämligen instinktivt tillbaka varje gång någon slänger upp detta begreppspar på bordet. Jag menar, precis som många andra som jobbat på fältet, att journalistik inte är en sanningsregim utan en metod; att den är ett sätt att under stress och press förhålla sig till verkligheten och beskriva den så vederhäftigt som möjligt.

LÄS MER: Peter Handke: "Det var modigt av Svenska Akademien"

Och jag menar att journalistiken aldrig har som mål att en gång för alla slå fast hur det är eller var, utan att den, så sakligt och objektivt som möjligt, vill närma sig en svårgripbar och ofta motsägelsefull värld. Arbetsmetoden är egentligen densamma som forskningens, och kanske även litteraturens, det enda som skiljer dem åt är hastigheten. Medan forskaren och författaren ofta har flera år till sitt förfogande, jobbar reportern med en tidsrymd krympt till ett minimum – dagar, timmar eller kanske bara minuter.

LÄS MER: Debatten om Handke liknar en hetsjakt

Jag har arbetat som journalist i tjugo år, och jag är medveten om att det alltid har funnits en kritik och ett förakt mot media. Men jag upplever också att något väsentligt har förändrats under de senaste åren. Seriös journalistik anklagas allt oftare för att torgföra sin egen sanning – som om vi journalister hade en gemensam och förutbestämd bild av verkligheten som vi till varje pris vill tvinga på världen. Det vill säga, att journalistik är just en sanning och inte en metod, att den är ett sätt att inordna världen efter förutbestämda mönster istället för ett verktyg, ett sätt att närma sig världen med hjälp av källkritik och misstänksamhet.

LÄS MER: Att ifrågasätta ett folkmord är att ifrågasätta alla

Jag kan inte låta bli att se hur det där förrädiska begreppsparet ”journalistisk sanning” börjat nästla sig in överallt, och jag kan inte låta bli att understryka hur farligt det är. Detta är en bild av media som under de senaste åren färdats från högerextrema grupper i samhällets periferi in mot centrum med ett enda mål: att undergräva tilliten till seriös journalistik och därmed slå sönder en viktig del av det demokratiska samtalet.

LÄS MER: Ska bara personer med moralisk resning få Nobelpris?

Nåväl, nu tror jag inte att det var dit någon i debatten om Peter Handke ville – nej, det tror jag verkligen inte. Men jag kan inte blunda för att det var där de hamnade; i den där märkliga diskussionen om olika sanningars värde, det vill säg i den där sumpiga våtmarken där det är lättare att gå ner sig och drunkna än att hitta en torr tuva som kan ta en vidare.