Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Johan Nilsson/TT

Det finns en lärdom i frömjölets makt över psyket

Den accelererande miljökrisen ställer nya krav på oss människor. Vi kan inte leva som om vi var världens maskinskötare, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Maj är en fruktansvärd månad – den sämsta på hela året. En lång och plågsam vandring mot ljuset.

Varför, undrar ni.

Pollen, svarar jag.

Under några veckor varje vår förvandlas jag till en viljelös zombi, till en varelse helt i lövträdens makt. Deras frömjöl infekterar inte bara mina luftrör och lungor, nej, de ger sig på själva sinnet, de invaderar mitt psyke och min person. Jag blir håglös och svartsynt, och kroppen blir tung och orkeslös. Jag klarar knappt av att koncentrera mig, än mindre att prestera något genomtänkt.

LÄS MER: Mattias Hagberg: Vi är alla monster

Ja, lövträden har ett sånt inflytande på mig – och på många andra. Pollenhalterna påverkar våra inre liv, gör oss i någon mån till andra personer än de vi vanligen är. Symptomen påminner om vissa psykiska sjukdomar, som depression, om än i mycket mindre skala. Under pollensäsongens mest intensiva veckor är världen stämd i en annan och dystrare tonart.

Så här långt i denna krönika vet jag vad ni tänker: Det där är väl inget att skriva om. Det där är väl inget att gnälla över. Det finns ju så mycket värre saker som kan drabba en. Det räcker med att bläddra i den här tidningen för att hitta äkta lidande.

Visst är det så. Och jag skriver inte heller för att få sympati, utan för att jag tror att det finns en lärdom i frömjölets makt över psyket. För mig har pollensäsongen blivit en årligt återkommande påminnelse om hur porösa gränserna är för våra liv; hur lätt balansen förändras; hur invävda vi är i vårt sammanhang.

LÄS MER: Nordic Noir banade väg för högerpopulismen

Vi lever i märkliga tider. Runt omkring oss förändras förutsättningarna för våra liv i snabb takt. Själva miljön, ja, till och med geologin, är i rörelse. Temperaturen stiger, isarna smälter, öknarna breder ut sig, djurarter försvinner…

I denna alarmerande situation måste vi hitta nya sätt att förstå våra liv och våra samhällen. Förhållningssätt måste förändras. Mentaliteter förnyas.

Till syvende och sist handlar det om att en gång för alla förstå att vi är inskrivna i våra sammanhang; att naturen, miljön, de andras liv inte är någon annanstans, utan här, intill oss, ja till och med i oss.

Vi kan inte leva som om jorden är ett maskineri och vi dess maskinskötare.

Jag drar ett andetag. Trädens partiklar rusar in i mig vare sig jag vill eller inte. ”Naturen” är likgiltig för mitt välbefinnande – men det betyder inte att jag kan vara likgiltig.

LÄS MER: Nicole Krauss skriver ändlöst smart litteratur

Trots att de flesta i vårt land i dag är medvetna om miljökrisens omfattning är debatten märkligt omogen, som om det fortfarande gick att välja mellan att vara för eller emot miljön, som om miljöfrågan är en sakfråga bland andra sakfrågor, som om vi skulle kunna säga ja eller nej till Greta Thunberg.

Jag drar ett andetag till. Jag känner mig uppgiven och rädd. För mitt inre ser jag allt falla samman, allt det vi håller för säkert. Kanske är det frömjölet som får mig att se sådana mörka visioner. Jag vet inte. Men jag vet att det är dags att omgestalta bilden av oss själva och vår värld om vi ska klara framtiden. Vi måste omfamna vårt beroende.