No man is an island, skrev poeten John Donne för 400 år sedan. Ingen människa är en ö. Och ingen stad består av öar. Göteborg är en kontinent där vi alla hör samman. När människor mördas, bilar brinner, krögare hotas och ungdomar tappar sin framtidstro, då påverkas vi alla oavsett var vi bor.
Två oskyldiga barn i Göteborg har mist livet på grund av gängvåld. Nu får det vara nog. Det går inte att bygga bort våld med högre murar. Det går inte att bara ropa på fler poliser. Det går inte att försöka få någon annan att lappa ihop vår trasiga stad, för staden är vi och vi har alla en del i helheten.
Göteborg är känt som en av de mest segregerade städerna i Europa. Klart det blir en grogrund för utanförskap och gängbildning när människor tjänar olika mycket, lever olika länge och har olika tillgång till makt, inflytande och utbildning beroende på bostadsadress.
Men även jobben delar staden. Närmare tre tusen kommunarbetare jobbar mitt i centrum fast de lika gärna hade kunnat sitta i Hjällbo, Biskopsgården eller i någon annan förort. En av få, om inte enda, kommunala verksamhet som haft sitt huvudkontor i Angered: Bostadsföretaget Poseidon, har nyligen flyttat därifrån.
Om mötesplatserna är få i centrala staden så är de näst intill obefintliga utanför centrum. Hur kan vi förstå och ta ansvar för varandra när vi aldrig träffas?
Göteborgs kommun har ett viktigt uppdrag i att motverka segregationen. Att flytta de kommunala jobben dit människor finns vore ett sätt att få människor att röra sig i nya delar av staden och de kommunanställda att komma närmare de människor de jobbar för. I centrum, där 20 av 27 fackförvaltningar ligger, bor 10 000 människor, i Angered bor 50 000.
Dessutom skulle kommunen spara pengar på lägre hyror, lunchrestaurangerna i området skulle få bättre kundunderlag, människorna i området skulle få närmare till jobbet (kommunen har ju ambitionen att bredda sin rekrytering) och bostadsområdena utanför centrum skulle bli mer attraktiva eftersom jobben finns där.
Stockholms kommun har flyttat ut kulturförvaltningen till förorten. I Göteborg säger förvaltningsdirektör Anna Rosengren att en sådan flytt skulle vara en viktig markering, men att det är politikens sak att besluta.
Ja, det är kanske dags nu. För politiken att besluta. För de anställda att inte spjärna emot utan se en flytt som deras bidrag till att knyta ihop Göteborg. För det finns bara en väg att gå för att stoppa våld och utanförskap i vår stad. Att knyta ihop staden på alla sätt det går. Och det är inte bara någon annans sak utan också din och min.
Jag tänker igen på den unga flickan från Angered som börjat på gymnasiet inne i centrum. Hon som skulle ha födelsedagsfest för sina skolkamrater. Ingen vågade komma. Vem tar ansvaret för hennes sorg?
Så fråga aldrig för vem klockan klämtar. Den klämtar för oss alla.
