Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Anna Björklund: Det första sociala medier-kriget

Sedan den första chocken efter invasionen av Ukraina har lagt sig har positionerna i offentligheten flyttats. Verkligheten stämmer inte överens med den tidigare bilden för vare sig Chang Frick eller Alex Schulman. Anna Björklund undrar vilka nyanser som försvinner när vi befinner oss mitt i bilden.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

”Ingen får någonsin veta hur lycklig jag är i min kärnfamilj”, sa en bekant och skrattade. Hon är känd feministisk debattör och vardag är en sak, internet en annan. Det är egentligen inte konstigt, mer än hälften av alla kvinnor redigerar bilderna på sig själva innan de postar dem. Mekanismerna bakom mer sofistikerade karaktärsbyggen är desamma. Min generation är bra på att se sig själv utifrån, scenskolan internet har drillat otroliga aktörer.

Jag möter en kvinna på ett mingel som, innan hon hunnit presentera sig, berättar hur många ukrainare som flyttat in i hennes sommarhus. Hon strålar och jag förstår precis vilket varumärke hon vill signalera. Är godheten äkta eller ett skådespel? Det är svårt att veta skillnaden, jag är inte säker på att hon själv kan avgöra.

Är godheten äkta eller ett skådespel? Det är svårt att veta skillnaden

Sedan chocken efter krigsutbrottet lagt sig har nya roller tagits i offentligheten. Den invandringskritiska journalisten Chang Frick åkte ner till polska gränsen och hämtade kvinnor och barn hem till Sverige och anklagas för hyckleri. Är han bara rasist, eller en vindflöjel som svänger efter opinionen? Jag vet inte, men jag tror karaktärsutvecklingen är mer komplicerad, att cynism inte räcker för att förklara hur känslor och mediala poser går i varandra.

Alex Schulman pratar med Ivar Arpi i avsnittet ”Har du blivit nationalist, Alex Schulman?” i podden ”Rak höger”. De är båda förvånade över sin plötsliga vilja att försvara sitt land. De är inga stridspittar, de vill inte ut och panga, har inte ens gjort lumpen. Ändå får de impulsen att stå upp. Jag tvivlar inte på allvaret bakom vad de säger, men kan man både vara i bilden och samtidigt förstå den?

Det trodde inte filosofen Walter Benjamin. Jag läser en artikel från före sociala medier var en självklar del av det mänskliga psyket och ”Mass Mediauras” av Samuel Weber från 1992 beskriver problemen med våra problem bättre än vi själva kan, kanske just därför. Hela verkligheten kan inte följa med till den mediala, i fotografier finns alltid skuggor. Teknik påverkar krigs utveckling, och i detta verkar informationstekniken vara avgörande.

Den svenskukrainske medievetaren Roman Horbyk beskriver glappet mellan verklighet och beskrivningen av den i Kvartals Fredagsintervju. Samtidigt som Sveriges Radio naivt hävdar att de ska behålla sin objektivitet och saklighet vid ett angrepp utifrån så berättar Horbyk, som bor i Kiev, att neutralitet är omöjligt i en krigssituation. Media är ett vapen, att inte lyfta det är att låta någon annan ta det.

”De kallar det desinformation”, fnyser en vän till mig med östeuropeiskt ursprung och erfarenhet av ryskt våld. “Det finns ingen desinformation, det är bara deras information och vår.” Putin förstår detta, han spelar på vår rädsla att hamna på det som kallas för fel sida historien. Hans krigspropaganda pekar på – de förvisso förekommande, men vad jag nu förstår små – nazistiska grupperna i den ukrainska armén. Skådespelaren och pr-geniet Zelenskyj kämpar med alla mediala medel på sitt håll, även han vet att opinionen i väst skapas genom bilder.

Vi som alltid blir nervösa när alla rusar åt samma håll skruvar på oss, men jag varken vågar eller kan presentera en sannare version än deras.

Sedan sist det var krig i Europa är frågan om medier inget som bara enstaka journalister behöver bry sig om. Det Schulman och Arpi kallar ”storytelling” är något alla i sociala medier gör varje dag, det är efter internets dramaturgiska lagar som stora beslut fattas. I flödet förstärker man varandras känslor och världsbild, mobiliseringarna görs i rekordfart. Vi som alltid blir nervösa när alla rusar åt samma håll skruvar på oss, men jag varken vågar eller kan presentera en sannare version än deras.

När världen blir en bild så blir systemet dominerande, resonerade Heidegger. En distans är nödvändig för att kunna gestalta, att porträttera en känsla är att separera sig från den, förenkla den. Jag undrar vilka nyanser som försvunnit i den här gången, hur internet och verklighet skiljer sig när det är krig.

Läs fler texter av Anna Björklund:

LÄS MER: Recension: ”Mina nio liv” av Hanif Bali

LÄS MER: Generation Z är livrädda för kritik

LÄS MER: Snälla, fortsätt fota er mat

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.