Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/Nils Petter Nilsson

Det får man inte säga i det här landet

Bokmässan i Göteborg har de senaste åren blivit ett ofrivilligt centrum för diskussionen om vad som egentligen får sägas i det här landet, skriver Elisabeth Åsbrink i ett nyskrivet förord till ett kapitel i hennes nya bok Orden som formade Sverige, som GP Kultur publicerar i dag.

Vad får man säga och vad får man inte säga i det här landet? Bokmässan i Göteborg har de senaste åren blivit ett ofrivilligt centrum för den diskussionen, i och med den lilla högerextrema, förintelseförnekande och homofoba tidningen Nya tiders inträde på mässgolvet, och sedan med regelrätta nazister som likt tryffelgrisar söker sig till alla platser där journalister och opinionsbildare befinner sig för att få största möjliga uppmärksamhet. Ta bort allt som kan vara ett hot, säger några. Ta debatten, säger andra. Nazism är ingen åsikt, menar en del, och hävdar att själva ideologin bryter mot hets-lagstiftningen och därför blir ett brott per definition. Och nazisterna själva, åsiktsförtryckarnas mästare, gör sig genast till offer för en det-får-man-inte-säga-i-det-här-landet-konspiration. Därför kan det passa med en djupdykning i själva ramsan – vem sa det först, och varför, och hur kommer det sig att en av de svenskaste av alla värderingar faktiskt är tillit till både medmänniskor och institutioner?

LÄS MER: Uppfordrande och stimulerande om svenska ord

LÄS MER: "Debatten om svenska värderingar triggade mig"

Utdrag ur Orden som formade Sverige:

Exakt när sprider sig uppfattningen att man inte får säga vad som helst i det här landet? På 1990-talet klagade knappt någon men sedan blev det allt vanligare att säga att man inte får säga vad det nu var man ville säga. Framme vid 2012 är klagomålet redan en sliten ramsa.

Det hela är en konspirationsteori. Påståendet bygger på att det finns en odefinierad makt som försöker hindra något slags sanning från att sprida sig genom ett dolt nätverk och hemliga överenskommelser. Men på samma gång är påståendet helt riktigt. Naturligtvis får man inte säga vad som helst i det här landet. Det finns lagar för vad som är tillåtet och förbjudet samt domstolar som ska dra gränsen. Fullständig yttrandefrihet existerar inte. Men det är aldrig juridiken som är föremål för klagandet, utan alltid en amorf sammansvärjning utan namn.

Att människor i Sverige litar på andra är en svensk värdering som är vetenskapligt fastslagen. Människor i det här landet uppfattar i hög grad att andra människor "i allmänhet" är att lita på. På forskarsvenska kallas det här "den mellanmänskliga tilliten" och studier visar att den är bland den högsta i världen just i Sverige. Nästan 80 procent av invånarna tycker att de i allmänhet kan lita på andra människor. I Frankrike, Ungern och Grekland ligger den mellanmänskliga tilliten på 20 procent. I Slovakien och Serbien är jämförelsesiffran nere på 8 procent, enligt en undersökning av statsvetarna Bo Rothstein och Sören Holmberg från 2015. I ett land med hög mellanmänsklig tillit brukar inte konspirationsteorier få fäste, men de senaste 15–20 åren har alltså idén spridit sig om några som vill hindra "sanningen" från att komma fram.

När klagoramsan kommer i tryck för första gången handlar den inte om Sverige utan om Tyskland – och om yttrandefrihet. Den 26 maj 1992 rapporterade journalisten Peter Kadhammar från en rättegång i München. Där ställdes historikern David Irving inför rätta för att han påstått att gaskamrarna i Auschwitz inte existerat och att folkmordet på de europeiska judarna var en lögn. "Men det får man inte säga i det här landet", påstod ett av Irvings svenska (!) stödvittnen. Och det fick han inte heller. David Irving dömdes för förintelseförnekelse och förbjöds tillträde till Tyskland. Då var det alltså ingen svensk konspirationsteori utan ett tyskt faktum.

Sedan dröjer det ett drygt decennium innan klagomålet återkommer i svensk press, i en intervju med författaren Björn Ranelid angående bokmässan i Göteborg. För honom är det en fråga om hans egen rätt att tala om sig själv: "Jag ska göra tolv framträdanden, det är mest av alla Sveriges författare. Men sådant får man inte säga i det här landet."

Orden är listigt konstruerade. Efter att ha kastat in "det får man inte säga i det här landet" i en diskussion blir det svårt för motståndarna att säga emot utan att deras reaktion blir ett bevis på att konspirationen är sann. De försöker ju "tysta" den obekväma åsikten med sitt motstånd.

Som alla konspirationsteorier är "det får man inte säga i det här landet"-ramsan destruktiv. Den hackar sig in i tilliten till medmänniskorna, institutionerna och den utgör en lögn om svensk lagstadgad yttrandefrihet.

Sverige var först i världen med en grundlag som slog fast yttrandefrihet 1766. Där ingick principen om offentlighet, som går ut på att handlingar som ligger till grund för myndigheters beslut ska vara tillgängliga för den som vill se. Det kan tyckas vara en detalj, en mindre beståndsdel i det stora hela, men i själva verket är offentlighetsprincipen kärnan i den svenska värdering vi kallar tillit. Offentlighetsprincipen har skapat ett transparent samhälle med en låg grad av korruption och en hög grad av tillit mellan medborgare och myndigheter.

Först tvåhundra år senare stiftar till exempel USA sin Freedom of Information Act, som ger de amerikanska medborgarna liknande rättigheter. I de flesta länder är utgångspunkten att myndigheternas handlingar är hemliga om inte beslut fattas om att göra dem offentliga. I Sverige råder motsatt princip. Allt är offentligt om det inte uttryckligen är sekretessbelagt. Det betyder att i över tvåhundrafemtio år har människor i det här landet fått säga i princip vad de velat.

Att Sverige blev först i världen är möjligen en slump. Under andra hälften av 1700-talet var det en rad stater som införde liknande lagstiftning. Men några särskilda omständigheter gör ändå att Sverige skiljer sig från resten av världen.

Sekulariseringen har en viss betydelse. Religiösa ledare är alltid intresserade av vad människor tänker. I varje samhälle med religionen som fundament finns en underliggande absolut "sanning" som inte får ifrågasättas och som alltså leder till en begränsad yttrandefrihet. Men avgörande för Sveriges del var att envåldshärskaren Karl XII dog 1718. Den borgerliga medelklassen tog makten via parlamentet, ett offentligt samtal uppstod om samhälle och politiska sakfrågor och den nye kungen hade knappt något att säga till om.

LÄS MER: Debatten om olika kulturer är ett gift

Det var en tid av stort hemlighetsmakeri. Det politiska parti som styrde vägrade låta någon annan se handlingar, domar eller protokoll. Inte ens kungen fick ta del av viktiga dokument kring statens styrning, och det styrande partiet fick inte kritiseras. Men oppositionen gav sig inte. Den debatterade, krävde insyn och drev frågan om att få tillgång till beslutsunderlag och myndighetsinformation. Partierna måste gå i dialog med varandra och de måste kompromissa – helt enkelt debattera politik – för att kunna fatta beslut. När yttrandefrihetslagstiftningen infördes blev paragrafen om insyn i det offentliga helt unik.

Få tänker på sin yttrandefrihet när de har tillgång till den. Den är som vatten, luft, föda; tas för given när den finns men blir smärtsamt kännbar när den går förlorad. Därför krävs ett slags katastrofberedskap för att bevara den, en förmåga att se faror i minsta inskränkning, även om inskränkningarna grundar sig på de bästa intentioner.

I Sverige råder mycket stor frihet för tal, skrift och information. Klagandet om att "det får man inte säga i det här landet" är en konspirationsteori, och som alla sådana är den långtråkig och enformig. Det är lätt att glömma att den dessutom är farlig.

Yttrandefriheten å andra sidan betraktas som trist men är i själva verket något mycket spännande. Ska David Irving få ljuga offentligt om förintelsen? Ska nazister få tillgång till gator och torg? Har avskyvärda åsikter rätt att uttryckas?

Svåra och fascinerande frågor, som är avgörande för hur vi vill leva vårt gemensamma liv. Och det ena hänger ihop med det andra. Ju större yttrandefrihet, transparens och informationsfrihet, desto större tillit.

Att klagandet över allt man "inte får säga i det här landet" blivit allt vanligare är ett symtom på sjunkande tillit och samtidigt finns nu debattörer som kräver att bara de som är pålitliga i olika värderingar ska få uttala sig i det gemensamma samtalet. Det är ingen slump att båda fenomenen pågår samtidigt. Sjunkande tilllit skapar osäkerhet. Osäkerhet leder till behov av ökad kontroll.

Men det är själva yttrandefriheten som skapar tillit. Det är mängden åsikter som bryts mot varandra som skapar öppenhet. Det är öppenheten som gör att människorna i det här landet litar på andra. Öppna myndigheter som visar hur de resonerar, öppna redaktioner som redovisar sina granskningar, öppen debatt med många olika tankar (också de avskyvärda) – det är motgift och vaccination mot sjunkande tillit och konspirationsteorier och utgör själva förutsättningen för den högt älskade svenska värderingen tillit.

Ur Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink, Natur och kultur, 2018

Åsiktsplats. "Yttrandefriheten betraktas som trist men är i själva verket något mycket spännande", skriver Elisabeth Åsbrink. "Ska David Irving få ljuga offentligt om förintelsen? Ska nazister få tillgång till gator och torg? Har avskyvärda åsikter rätt att uttryckas?". Bild: Fredrik Sandberg/TT
Elisabeth Åsbrink, aktuell med boken Orden som formade Sverige.. Bild: Nils Petter Nilsson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.