Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är i medelklassen som ängsligheten har slagit rot. Vi oroar oss över detaljer, som nyanser i språk och känner klimatskam för, i tur och ordning; rött kött, flygande, klädinköp och halloumi, skriver GP:s krönikör Emanuel Karlsten Bild: Leif R Jansson / TT

Det är vi i medelklassen som skäms för halloumin

Krönikören Emanuel Karlsten skriver om hur underklassen och överklassen kan förstå varandra. Men hur medelklassen inte fattar vad som händer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En av samtidens största paradoxer är hur underklassen och överklassen börjar få allt mer gemensamt. Det förvirrar medelklassen. Den jag, och sannolikt också du som GP-läsare, tillhör.

Underklassen och överklassen känner sig båda utanför systemet, men på två helt olika sätt. Underklassen upplever att de inte längre gynnas av det svenska systemet. Att det som en gång var konstruerat för deras trygghet, nu eroderat, missbrukats eller gått till förmånliga avdrag åt den svenska medelklassen. Överklassen upplever sig också stå utanför systemet, framför allt genom att de står över det. De har ingen personlig nytta av något system, eftersom de med eget kapital kan skapa sina egna säkerhetsnät. Därmed känner de inte heller någon lojalitet, eller ett behov att foga sig under systemets kulturella uttrycksformer.

Flera av oss har gjort klassresor till vår position, vilket ger särskild – ibland inbillad – ödmjukhet.

I mitten, däremot, finns medelklassen, som är systemet. I Sverige är gruppen enorm, här finns en majoritet av svenskarna, eftersom landets välstånd och sociala system har gjort att det nästan räcker med ett vanligt jobb för att ha det rätt bra, tillhöra medelklassen. Här har vi det gott ställt, kommer inte särskilt nära invandringens anekdotiska eller negativa konsekvenser, men har desto närmare till akademins värld och förhållningssätt till samhällsproblem. Vi ser – och är fostrade att se – strukturer och accepterar en teori om att vi behöver ta kollektivt ansvar för samhällets välfärd. Flera av oss har gjort klassresor till vår position, vilket ger särskild – ibland inbillad – ödmjukhet. Vi kan vår historia, vi förstår poängen i att skapa system som ger individer flera chanser. Däremot upplever vi sällan konkreta, strukturella orättvisor. Systemet är ju vårt.

Det är i medelklassen som ängsligheten har slagit rot. Det är vi som upplever att vi upprätthåller civilisationens balans. Vi oroar oss över detaljer, som nyanser i språk (“får man säga ‘svart’ längre?”), och känner klimatskam för, i tur och ordning; rött kött, flygande, klädinköp och halloumi. Det är vi som tågskryter, eller hytter med näven åt de som inte källsorterar mjölkpaketens skruvkorkar.

Hur kan de inte förstå klimatets, rasismens, strukturernas, konsekvenser? För att de inte behöver.

Underklassen och överklassen ser på oss och skrattar. Förenas i ett stigande förakt för vår världsfrånvända korrekthet. Över att vår ängslighet i varje given situation tvingar oss att göra, säga och äta korrekt. Över de tabun som därigenom skapas.

Det är i den här grogrunden Trump och hans gelikar firar framgång. Befriande från korrekthet säger de "som det är”, utan att beakta strukturer, system eller nyanser. De använder magkänslor och friar till den fria marknaden, den som belönar dem på toppen.

Vi andra tittar och häpnar. Hur kan de inte förstå klimatets, rasismens, strukturernas, konsekvenser? För att de inte behöver. För att de inte upplever att det berör dem, för att deras akuta problem är annorlunda än våra.

Det är två typer av elitism och isolering som skapar det polariserade klimat vi har i dag. Och den bisarra värld, där de rikaste och de fattigaste förenas.

Och medelklassen känner sig totalt vilsen.