Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är skönt att Cirkus Dylan är över

Efter att ha tagit del av Bob Dylans Nobel-föreläsning konstaterar Hanna Jedvik: Bob Dylan behärskar utan tvekan förmågan att uttrycka sig. Det framgår alldeles uppenbart av hans tal. Den här gången har han dessvärre ingenting att säga.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"When I first received this Nobel Prize for Literature, I got to wondering exactly how my songs related to literature. I wanted to reflect on it and see where the connection was.”

Så inleder Bob Dylan sin Nobelföreläsning som slutligen landade på Svenska Akademiens bord med fem dagar till godo. Tack för det Bob Dylan. Tyvärr undrar jag fortfarande vad du kom fram till gällande kopplingen dina texter och litteratur. 

Läs också: Dylan har levererat sin Nobelföreläsning

Felaktig kritik

Låt mig vara tydlig med en sak. Jag har hela vägen försvarat Svenska Akademiens val av Bob Dylan som mottagare av Nobelpriset i litteratur. Inte för att jag är ett hängivet Dylanfan eller för att jag anser att hans poesi är i världsklass. Snarare är min relation till Bob Dylan som artist och låtskrivare relativt ljum och jag vill påstå att han skriver
habil rocklyrik. Varken mer eller mindre. Däremot menar jag att den kritik som har riktat in sig på att Bob Dylan skulle vara en olämplig pristagare för att han sjunger sin poesi är direkt felaktig och saknar grund. Och dessutom gör Svenska Akademien som de själva vill.

Pekoral

Jag har även försökt framhärda i att det i Dylans texter trots allt finns ett djup och en bildning som går bortom det vanliga. Alla dessa argument är jag nu beredd att kasta över bord efter att ha lyssnat på Bob Dylans så kallade Nobelföreläsning. Det vill säga den inlästa ljudfil som finns för lyssning på Svenska Akademins hemsida. Ett inspelat tal, ackompanjerat av stillsamma pianotoner, gissningsvis
avsedda att vara stämningshöjare, men som bidrar till att hela talet landar i en pekoral utläggning om de romaner som Bob Dylan läste i skolan.

Efter den inledande frågan om hur hans texter knyter an till litteratur går han direkt vidare till att lägga ut texten om Buddy Holly och om denne artists betydelse för den egna musikkarriären. Sedan följer en drygt tio minuter lång summering av handlingen i Herman Melvilles Moby Dick. Därpå gör han samma sak med Erich Maria Remarques roman På Västfronten intet nytt och sedan får vi reda på handlingen i Homeros klassiska drama Odysséen. Om Svenska Akademien händelsevis har missat detta. Bob Dylan är som uppslukad av sina egna dramatiska formuleringar kring de tre verken.

Det ska låta bra

När Nobelpristagaren är klar med sina sammandrag
passar han även på att ge en känga till dem som genom åren har vågat sig på att tolka eller försöka förstå hans lyrik. Helt meningslöst, enligt Bob Dylan. Hans musik är till för att lyssnas på och han skriver endast för att det ska låta bra. Inget annat. Han hoppas nu att detta ska upphöra och att alla nu ska återgå till att endast lyssna till hans låtar. Inklusive de som har gett honom en prissumma på åtta miljoner får vi förmoda.

Efter att ha tagit del av Bob Dylans Nobel-föreläsning vet jag följande:

Bob Dylan behärskar utan tvekan förmågan att uttrycka sig. Det framgår alldeles uppenbart av hans tal. Den här gången har han dessvärre ingenting att säga.

Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att det ska bli mycket skönt att Cirkus Dylan är över. Nu kan vi se fram emot årets mottagare av Nobelpriset i litteratur. Äntligen.