Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

DN:s teaterredaktör Johan Hilton undrar om Sveriges kulturchefer går på teater. Bild: Claudio Bresciani / TT

Det är inte kulturjournalistikens jobb att rädda kulturen

Det blev starka reaktioner i veckan när SVT:s Ingalill Mossander fick sluta på Go’Kväll och DN:s teaterredaktör Johan Hilton krävde mer teater i krönikor. Men är det verkligen journalistiken som ska rädda den krisande kulturen, frågar sig Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under torsdagen ställde Johan Hilton, teaterredaktör på DN, Sveriges kulturchefer till svars. Det är, ska tidigt tilläggas, i sig en gest jag uppskattar, detta att rikta en lans mot en tapper liten skara som själva annars gärna konfronterar allt från samtiden och debatten till mänskligheten för dess fel och brister.

Men brottet? Att, för att måla med Hiltons ord, inte tillräckligt väl ”filtrera samtiden genom estetikens raster”. Det vill säga – det filtreras visst friskt genom många konstformer, men inte hans egen, teatern. Tråkigt tyckte han, förstås, och undrade om vi kulturchefer alls gick på teater.

Det är i grunden fint. Hilton vill lyfta och belysa teaterns status. Det gör han rätt i. Men frågan är om han börjar i rätt ände. Precis som alla de som i litteraturens namn i veckan oroat sig över att Ingalill Mosander, 76 år gammal, får sluta på SVT:s "Go’Kväll". En reaktionär impuls som inte tar oss långt, i en situation som av allt att döma är oroväckande för båda kulturformerna.

Teatern, konstaterar Johan Hiltons egen chef Björn Wiman, är helt enkelt inte relevant nog att skriva om för den som vill skildra samtiden. Vi har i stora drag ”en teater som inte längre skapar samhällsdebatten, utan som följer den”. Det är lätt att hålla med. Under Stadsteaterns kommande spelår blir både Donald Trump och Greta Thunberg gestaltade på scen i år. Det är inte mycket till nytt raster att filtrera något genom.

Kluven mellan skräcken för att bli av med sitt bevakningsområde och att rikta ett kritiskt öga mot det som faktiskt presteras framstår det i debatten som att själva konstformen på något vis skulle vara viktigare än prestationen.

Det finns skäl att våga tänka samma tanke om litteraturen. Även om "Go' Kvälls" bokrecensioner kvarstår efter kritik inte minst från branschen och kultursidor består faktum: när bokläsningen och försäljningen av tryckta böcker i Sverige sjunker – är grundproblemet då att kritikerna och dess uppdragsgivare inte kopplar ett hårdare grepp om det fallande trädet? Eller att litteraturen helt själv står inför en allvarlig kris? Visst är det en stor utmaning för fiktionen att den konkurrerar med en ny generations TV-serier med seriösa berättarambitioner. Och att åsiktsklimatet är så intensivt att en debattbok ofta lyckas hålla sig relevant i några dagar innan den sköljs bort i en flodvåg av nya utspel och idéer.

Det är ett allvarligt läge där kulturjournalistiken och kritiken lätt vacklar. Kluven mellan skräcken för att bli av med sitt bevakningsområde och att rikta ett kritiskt öga mot det som faktiskt presteras framstår det i debatten som att själva konstformen på något vis skulle vara viktigare än prestationen. Teatern kanske är dålig, men den bör ändå diskuteras. Samtidslitteraturen kanske har varit mer relevant, men vi får inte sluta läsa.

Missförstå mig rätt. Jag vill också bevara teatern och litteraturen. Men jag tror att det enda sättet att göra det på är genom att vara uppfordrande. Att kritiker vågar fortsätta ifrågasätta vad de ser, läser och hör. Att redaktörer inte skickar ut böcker för recension om de inte verkar intressanta för läsarna. Och att kulturchefer bara tar sig an det som faktiskt är relevant för att fortsätta samtalet om samtiden – oavsett konstform.