Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Brunnsparken skapades 1822 av stadsarkiteten Jonas Hagberg.
Brunnsparken skapades 1822 av stadsarkiteten Jonas Hagberg.

Mark Isitt: Det är inte Brunnsparkens fel att brott begås där

Brunnsparken byggs om för att bli tryggare och trivsammare. Men lösningen på stadens problem är inte att bygga om viktiga historiska platser. Skönheten förgår, men kaoset består. Det skriver GP:s Mark Isitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Mark Isitt: Fem saker du kan göra för designklimatet

Jag läser på byggplanket som omringar Brunnsparken att ”1822 skapar stadsarkitekt Jonas Hagberg en park i strikt fransk barockstil med symmetriska trädrader.”

Den parken finns inte mer.

Den parken är bortschaktad.

För nu ska Brunnsparken bli ”tryggare och trivsammare”. Som om det var parkens fel att här begås brott.

Ombyggnaden av Brunnsparken beräknas kosta (minst) 18 miljoner. Det är förstås ingenting jämfört med Västlänkar och linbanor och Hisingsbroar och Marieholmstunnlar och allt vad det nu heter, men detta är en – om möjligt – ännu sämre investering. För här är nyttan noll.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Brunnsparken är Sveriges näst största kollektivtrafikknutpunkt. Bara T-centralen i Stockholm har fler avgångar. Men på T-centralen är hållplatserna fördelade över sex våningsplan och i Brunnsparken trängs samtliga i markplan och på T-centralen ligger inte ett av Sveriges största köpcentrum vägg i vägg – fler passerar Nordstan än Avenyn, Linnégatan, Kungsgatan och Vasagatan tillsammans.

Hur ska en landskapsarkitekt kunna råda bot på det kaoset?

Att rita om Hagbergs barockpark – kompletterad på 1990-talet med elegant granitorm av Jan Räntfors – är lika bortkastat som att bygga nytt kontor för Park- och naturförvaltningen, för de fattar ju så heltokiga beslut. Eller riva Tessins och Asplunds rådhus, för där sitter så många nötter. Dessutom uppvisar det ett häpnadsväckande historieförakt bland folk som borde veta bättre. Däribland landets riksarkitekt, Helena Bjarnegård. Det var på basis av hennes argument som politikerna fattade beslutet att bulldozra Brunnsparken. ”Vi behöver göra det enkelt att röra sig genom parken, öppna upp och göra den ljusare,” slog hon fast i september 2017. Då var hon Göteborgs stadsträdgårdsmästare och den lösning som nu byggs, med korsande och tvärsande diagonala stråk – shoppingströmmarna stensatta, varken mer eller mindre – är i hög grad hennes påhitt.

LÄS MER: Göteborgs stadsbyggande går på anabola

Denna historielöshet måste Göteborg få bukt med. Nu. Innan ännu mer skada åsamkas staden. Skanstorget är ett aktuellt exempel, där decennier av vanvård nu föranlett frustrerade krav på fullkomlig förintelse. Omskrivna Feskekôrkan är ett annat. Flipperfontänen på nedre Götaplatsen ett tredje. Parkeringsöknarna på Grönsakstorget och Kungstorget ett fjärde. Kasinot nere vid Stenpiren ett femte (nästan en miljon svenskar utvandrade till Amerika härifrån). Stora teaterns Lisebergsrepertoar ett sjätte (ikväll Carl Einar Häckner). Alla slutna kulturfastigheter ett sjunde (Dicksonska, Gathenhielmska, Gegerfeltska, varenda kåk kring Gustaf Adolfs torg)…

Göteborgs historiska stadsrum lever på undantag.

I månadsskiftet mars/april ska nya Brunnsparken vara klar, står det på byggplanket. Perennerna ska vara på plats i maj och 4 juni blir det invigning. Johannafontänen blir kvar, men av Hagbergs lövsal kommer bara några träd återstå. De järnsmidda lyktstolparna, ormbunksbänkarna, syrenerna och schersminen är borta sedan länge.

Skönhet förgår, kaoset består.

LÄS MER: Bygg nästa arena i Bergsjön eller Biskopsgården