Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Hynek Pallas: Det är farligt att göra vitheten till arvsynd

Bråket om ”Vita havet” på Konstfack är ett exempel på låsningen i den antirasistiska debatten. Hynek Pallas skriver om problemen som uppstår när en politisk rörelse längtar efter äkthet och renhet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”White rage”. ”White tears”. ”White fragility”. Boktitlarna talar sitt tydliga språk – det senaste decenniet har samtalet om rasism förändrats. Utan att frågan om vem som drabbas har försvunnit, vilket Black Lives Matter visar, så formulerar man numera även vithetens roll.

Tanken är inte ny. W.E.B, Du Bois och James Baldwin är bara två svarta intellektuella som tidigt pekade på att roten till förändring i amerikanska rasrelationer är att vitheten ska se sig i spegeln. Akademiskt tog det fart med utveckling av forskning, som vithetsstudier. Politiskt ledde reaktionen på Barack Obamas presidentskap till Donald Trump och öppet omhuldande av vit identitet. Carol Andersons bok ”White rage” (2016) visar dock att detta inte är nytt – svart avancemang har alltid mötts av våld och ramaskri.

Även från så kallat ”färgblint” antirasistiskt håll. Rasism var länge mest betraktat som del i extremistiska ideologier eller individers dåliga attityd. I Sverige kom kampanjer som ”Rör inte min kompis” närmast att jämställa rasism med mobbing. Skiftet mot en strukturell syn på rasism, där man studerar en reproducerande förekomst i allt från bilder till juridik, historieskrivning och institutioner innebär också att man har diskuterar hur vita kan tjäna på och upprätthålla reproduktionen.

Vad får då vita för ”roll” i antirasismen – sett till boktitlarna tycks det mest handla om starka känslor?

Det torra svaret är inte uppseendeväckande. Teorier handlar om att fästa blicken, inte skuldbelägga individen. Visa hur samhällsnormer ger ”privilegiet” att inte drabbas. Att förstå hur den som betraktas som avvikande konstrueras: om vita ses som rationella är de andra känslomässiga, om vita är hårt arbetade kärnfamilj så är de andra runtknullande välfärdsmammor.

En fråga om att öppna ögonen.

Men så enkelt är det tyvärr inte. Till viss del beror det på hur teorier omvandlas i aktivism och populariserade diversitetsföreläsningar. Forskaren Robin DiAngelo har gjort lukrativ karriär i det senare. I bästsäljaren ”White fragility” (som nyligen publicerades på svenska med titeln ”Vit skörhet”) är vita som inte erkänner sin ”medbrottslighet” i strukturen rasister. ”Individualism” och ”objektivitet” är ”vit ideologi”. Rationellt tänkande är del i förtryckande ”vit kultur”.

Tankegången om att man som vit bara kan bli ”passiv aktör” i kampen – eftersom man inte kan förstå den i egenskap av att man bär en hudfärg som upprätthåller rasismen – är bekant.

Dragningen åt essentialism omvandlar då normupplysning till kollektivisering baserad på hudfärg. Rasism blir en gas som genomsyrar allt och har samma form oavsett historia eller sammanhang. Plötsligt står Linné intill Hitler på förbrytarskalan.

Vilket gör att varje skärva som är kvar från en rasistisk historia blir omöjlig i offentligheten – från n-ord till nidbilder (GP 13/10/20). Men även, som den pågående debatten om gallerirummet ”Vita havet” på Konstfack i Stockholm visar, föreställd rasistisk historia. Något den som inte är vit anses mer känslig för och därför har tolkningsföreträde kring. En vit person ska således oavsett kunskap i ämnet lyssna. Hen ska dock inte vara tyst – men yttrandet ska ske utifrån att man accepterar en redan fastslagen syn. I bästsäljaren ”Varför jag inte längre pratat med vita om ras” förklarar Reni Eddo-Lodge att hon inte talar med vita ”som vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verkligen existerar” samt att ”personer av färg” har ett skydd mot att bära strukturell rasism (GP 21/2/19).

En avvikande åsikt bemöts inte som möjlig att debattera utan som erfarenhetsbrist. Vilket om det sitter i hudfärg är omöjlig att uppnå.

LÄS MER: På SR och Konstfack måste alla rätta sig i ledet

Det är inget nytt. Hari Kunzru, författare till romanen ”White tears”, illustrerade med ett exempel i essän ”Wages of Whiteness” (New York Review of Books 24/9). 1981 rånade gruppen Black Liberation Army en värdetransport och sköt ihjäl poliser. Den vita kommunisten Kathy Boudin dömdes till 20 års fängelse för medhjälp och berättade 2001 att hon inte hade vetat något om planen. Att hennes sätt att stötta kampen var att ”inte ha rätt att veta något, delta i en diskussion eller kritisera. Det här är inte min kamp. Ju mindre jag vet, ju mer jag ger upp mig själv – desto mer hängiven och moralisk är jag”.

Händelsen är extrem. Men tankegången om att man som vit bara kan bli ”passiv aktör” i kampen – eftersom man inte kan förstå den i egenskap av att man bär en hudfärg som upprätthåller rasismen – är bekant.

Just där övergår ”antirasism” till något farligt.

Att närma sig universalism med kollektiva rättighetskrav är vanligt. Det utgår ifrån det universella i det partikulära, att en grupp uteslutits från mänskliga rättigheter. Att det partikulära, som hudfärg, omöjliggör gemensam grund är något annat.

Det måste skapas sätt att uppmana till förståelse av normer – och mindre liberal rädsla för ord som struktur och vithet – utan att tala om undermedveten kollektiv skuld.

Emancipatoriska rörelser har drag till äkthet och renhet. Något som kombinerat med essentialistisk syn på hudfärg är destruktivt. Inte bara är rädslan för att vara en dålig antirasist, särskilt som vit, nu påtaglig. Tribalismen samspelar med skiftet mot ”vit kultur” på andra håll – som hos forskaren Eric Kaufmann (”Whiteshift”, GP 30/6/19) och inom högerpopulismen – där ambitionen är att ta bort den ”vit identitetens” roll som maktfaktor ur rasismens historia.

Ironin är också att den antirasism som DiAngelo saluför för 30 000 dollar föreläsningen är allt mer individfokuserad – kanske för att företag som Amazon och Goldman Sachs inte är sugna på samhällskritik. Så omvandlas denna till transcendens som liknar katolsk bikt eller kommunistdiktaturens borgerliga avbön. Vithet blir arvsynd. Det görs heller ingen skillnad inom ”vitheten”, vilket exempelvis drabbar judar och vita invandrare, och placerar rasismen utanför historia och sammanhang. Man kan fundera på om exempelvis samer nödvändigtvis accepterar att tillskrivas vita ”privilegier”.

För varken dåliga hälsosiffror hos svarta svenskar, segregerade romska skolklasser i Centraleuropa eller afroamerikaner som nekas att rösta i USA löses med vit botgöring – utan med kollektiv förändring som engagerar alla som gemensamt delar den platsen.

Här finns en nyckel till den låsning som stavas ”intersektionalitet”. Istället för att primärt intressera sig för hur maktrelationer skapas i individen utifrån exempelvis ras eller kön bör man först se till platsen. Om så en mindre kontext av ”förort” eller större som ”nation”.

Eller – för att knyta till Konstfack – institutioner.

Antirasistens roll är då att förstå processer i en viss tid, och hur detta skapar rasismen där. De kan formuleras som i historikern Paul Gilroys ”After Empire: Post colonial melancholia” (2004) där han skildrar hur den smärtsamma förlusten av imperiet spökar i England. Där samhällskultur förr uppbyggd kring klasshierarkier nu utgörs av xenofobi. Kolonialväldets brutalitet och vinster måste behandlas för att ny nationell identitet ska skapas. Liknande analyser kan göras i andra länder. I Sverige kan det röra vad förlusten av Folkhemmet i kombination med invandring har gett för reaktioner (GP 2/11/18). Eller Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok ”Vit melankoli” (Makadam förlag) där tesen om förlusten av en nationell identitet sträcks ut till både höger och vänster, till SD-rasister och antirasister (GP 21/12/20).

Det ger ram för självreflektion och verktyg: vad i det svenska sörjer man eller blir ilsken över? Varför? Är det den invandrade kurdens fel att välfärden är sämre – eller är det en känslomässig reaktion där slutsatsen borde bli en annan? Eller tvärtom: är det verkligen med en vithetsanalys eller ras-diskussion man alls kommer åt samhällets orättvisor eller snedrekryteringar till konsthögskolor? Den klassanalys som Eddo-Lodge menar är att spela ”den yttersta högerns retorik i händerna” kan komma till heders igen.

Det här handlar inte om att återinföra färgblindhet, utan om vikten av gemensamma arenor för dialog. För det måste skapas sätt att uppmana till förståelse av normer – och mindre liberal rädsla för ord som struktur och vithet – utan att tala om undermedveten kollektiv skuld.

Något alla antirasister måste ha i huvudet – och numera stå upp för åt flera håll.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Bråket om ”Six days in Fallujah” är en perfekt storm

LÄS MER: Liam Neeson gör en favorit i repris: den stukade vite mannen

LÄS MER: Eurovision började som en känga mot Sovjet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.