Ahmad Mahmoud har skrivit en förfärlig historia.Den är dessutom hans självbiografi, fram till nu då han fyllt 28 år. Sort land – svart land, ett territorium i skugga – har undertiteln Berättelser från gettot och handlar om uppväxten i en förort söder om Köpenhamn, ett parallellsamhälle byggt på bidrag, hot och social kontroll.
– Det är en kultur fylld av våld, säger Mahmoud. Att bedra och lura samhället är helt okej. Det är en kultur som kan uppstå när människor som slutit sig samman inte längre utvecklas, när de inte är en del av samhället.
I sin bok talar han om extrem slutenhet och en stark kollektiv övervakning som förhindrar individuell frihet och personlig utveckling: Man vill bevara status quo, varje generation ska kopiera den föregående. Skräcken lyser i ögonen på det unga berättarjaget när faderns vrede bryter ut, när en storebror slår till, när alla avvikelser från det förväntade beteendet bestraffas.
Brännmärket finns kvar efter cigarretten som hans far tryckte dit en av alla de gånger som han var missnöjd med att pojken inte sprang ärenden som han borde.
Det är en hederskultur som går ut på att inte tappa ansiktet, men det finns ingen heder i att arrangera barnens äktenskap eller att missköta dem när de är små och låta dem bli överviktiga med oborstade tänder. Ahmad Mahmouds budskap är att gettogenerationen, de unga som i likhet med honom själv växt upp i sådana bostadsområden som i Sverige beskrivs i utanförskapstermer men som i dansk debatt kallas getton, måste göra upp med föräldrarnas kultur. Det som är ruttet – våldet, instängdheten, rädslan för att förlora kontrollen – måste bort.
– Vi uppfostras till att tro att vi hela livet står i skuld till våra föräldrar bara för att vi blev födda. Vad vi än gör handlar det om att inte vanära familjen. Men jag har inte valt mina föräldrar och de har inte heller valt mig som barn. Var hamnar jag då? Jag hamnar där jag själv tvingas välja min kultur och dem jag vill umgås med.
Allt det här är minerad mark, inte minst i Sverige där kritik av förhållanden i stadsdelar med många invandrare ofelbart leder till anklagelser om stigmatisering – och värre saker än så. I somras drabbade detta till exempel de kvinnor med utländsk bakgrund som i medierna lyfte fram de patriarkala strukturerna i några av Stockholms förorter. Skulle ett svenskt förlag ens ge ut en bok som Sort land?
2013 fick danske Yahya Hassan ett överraskande bästsäljargenombrott med sin självbetitlade diktsamling. Den översattes till svenska, men här fanns ju diktformens distansering. Ändå framhöll svenska recensenter att Yahya Hassan riskerade att spela rasisterna i händerna.
Mahmoud rör sig i samma trakter som Hassan. Familjens livsstil krymper barnet, kriminella jämnåriga slår sina lovar, de vuxna bedrar och beljuger det samhälle som ger dem försörjning. Man kan förstå skyddsinstinkterna, men den antisociala hållningen omöjliggör all integration.
– När du gör upp med den här kulturen förlorar du alla du känner där. Du blir ensam. Hur lätt är det då att ta sig in i den danska eller svenska kulturen? Om du inte har någon som hjälper dig och tar tag i ger du kanske upp och går tillbaka.
Valet som Ahmad Mahmoud gjorde var att studera. Han var inte macho som sina tre äldre bröder. Framför tv-spel och läxor gömde han sig undan gliringarna om hur tjock han var. Nitton år gammal lyckades han flytta hemifrån. Nu är han maskinmästare på det stora läkemedelsföretaget Novo Nordisk, en ljus, globaliserad miljö, fjärran gettot, med genomdesignad personalmatsal och en lunchbuffé så långt från chips och läsk det går att komma.
Han är den ende i familjen som tagit plats i detta moderna Danmark. Men han befinner sig fortfarande i ett trefrontskrig, säger han:
– Jag kämpar mot föräldragenerationens kultur, mot det rasistiska Dansk Folkeparti och mot halalhippiesarna som vägrar se att det finns några problem i gettona.
Halalhippie är en beteckning som länge har använts i Danmark om de välmenande kulturrelativister, som befolkar skolorna, socialtjänsten och medieredaktionerna. Det är en figur med stort genomslag även i den svenska offentligheten.
– Om jag ser ett missförhållande och inte gör någonting åt det, är jag ännu värre än personen som gör fel. Sådan är halalhippien. Han eller hon gör sig blind och säger: Ja, men detta är ju en underbar kultur, exotisk och spännande, här finns det inget att anmärka på. Men det är aldrig fel att peka på det som är dåligt.
Hur ska då den här uppgörelsen med den förtryckande kulturen gå till?
– Ju fler som talar om det och diskuterar det, desto snabbare kommer upproret. Om vi inte pratar kommer ingenting att ske. Jag är född i Danmark och under mina tjugoåtta år har kulturen bara blivit värre och sämre. Man har valt att samla invandrare i getton. I parallellsamhället lever alla de som inte är en del av Danmark. Jag kan se hos mina yngre släktingar att de talar bättre danska när de börjar skolan än när de blir äldre. Då går de över till perkerdansk, invandrardanska. De pratar som jag gjorde en gång i tiden. En massa svordomar. Det ska de sluta med. Man är inte rasist om man säger till barnen att de ska prata riktig danska.
Ahmad Mahmoud säger att han själv gjorde uppror för att komma undan våldet och kontrollen. Det var ett outhärdligt liv som han måste bryta med.
– Det var inte i första hand för att jag ville vara dansk utan för att jag ville bort. Det är vårt eget ansvar inom den här kulturen att ta striden. Jag ville bli fri. Vi ska alla vara fria att bli dem vi är.
FAKTA: Skribenten
• Lars Åberg är författare, kulturjournalist och medarbetare på GP:s kultursida. Skrev senast om mångfaldsstrategier hos public service.
