Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Ja, jag tittar på er här, Sölvesborg. Ni politiker som bestämde att regnbågsflaggan inte ska hissas utanför stadshuset", skriver Johan Lindqvist. Bild: Stian Lysberg

Johan Lindqvist: Det är dags för tålamod, trugande, givande och tagande

Varför detta uppenbara behov av att inte bara fatta korkade beslut utan också vilja att hela världen ska veta?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I det polariserade samhället går undertexten förlorad. Likaså omskrivningarna. Det finns inte längre plats eller tid för det inlindade. Det som vi var så bra på i Sverige, kanske till och med världsbäst.

Detta att "tassa som katten runt het gröt" och att aldrig gå rakt på sak. Tyst diplomati i det lilla och det stora. Långa konstpauser, tittande under lugg. Tålamod, trugande, givande och tagande och en "inte ska väl jag"-kultur som tagit generationer att finkalibrera. Vi hanterade det där så fantastiskt bra att till och med sista kakan alltid blev kvar på fatet. Detta hade sina uppenbara nackdelar. Men i sina bästa stunder gjorde det också så att ingen heller blev utan.

LÄS MER: Asap Rocky-historien blottlägger rasismens hackordning

Det fanns något fint i det där. En svensk tradition av blyghet och försiktighet som faktiskt också handlade om att ta hänsyn. Visa solidaritet. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Alla ska med. Ingen vinner om inte alla vinner. I dag är detta en bristvara.

I stället ett pockande behov av att manifestera sin intolerans och sina fördomar. Att peka finger och sedan dessutom slå igen dörren i ansiktet på den som inte passar in. Det räcker inte att vara inskränkt och intolerant. Man vill visa det också.

Ja, jag tittar på er här, Sölvesborg! Ni politiker som bestämde att regnbågsflaggan inte ska hissas utanför stadshuset. Det räckte uppenbarligen inte att bara låta bli att skicka upp den i flaggstången. Låta de exemplar som eventuellt fanns i förråden samla damm bakom den avställda kopieringsmaskinen som ingen orkat köra till återvinningen. Nej, icke-flaggningen skulle klubbas, protokollföras och kommuniceras. Reaktionerna kom. Förstås och med all rätta.

Varför detta behov av att inte bara fatta ett korkat beslut utan också vilja att hela världen ska veta? Jo, för att det var precis detta man ville ha. Banka tillräckligt hårt i dina tomma tunnor så kommer någon be dig att sluta.

LÄS MER: Måste man verkligen veta vilka Albert och Herbert var?

Samma sak när man ville förbjuda den enda tiggare som fanns i Vellinge. När Joakim Lamotte skriker i en bil, uppjagad över att plastpåsar ska bli lite dyrare. Eller när riksdagsledamoten Jan Ericson blir så provocerad av att Amnesty ger ett pris till Greta Thunberg att han bara måste twittra att han nu tänker sluta, eller kanske inte börja, skänka pengar till organisationen.

Det är så populism fungerar. Man identifierar en symbol. Det kan vara en regnbågsflagga, en tavla, en teaterpjäs, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Bensinpriset. Det kan vara maten som serveras i skolan. Nästa gång är det något helt annat. Det spelar mindre roll. Det är den skramlande effekten man vill åt. Den som drar uppmärksamheten åt sig. Så att man kan fatta andra, gråare, men mer genomgripande beslut på andra håll.

Jo, det var bra att den svenska smygrasismen lämnade köksborden och bastubänkarna och blev offentlig. Det är bra att vi kan tala klarspråk om samhällets utmaningar. Men vi behöver sluta gapa så förbannat.

Köp en papperspåse, Joakim. Andas i den. Testa att någon gång knyta näven i fickan och räkna till hundra. Lägg slantarna på en "gokaffe", Jan. Du kan till och med få ta den sista kakan på fatet. Men sluta larma så mycket.

Ska vi tillsammans baxa oss framåt behöver vi hitta tillbaka till grundspelet. Det som handlade om tålamod, titta under lugg, trugande, givande och tagande. Det som är politik – inte populism.