1943, mitt under brinnande krig, bestämde sig den franska filosofen och mystikern Simone Weil för att ta sig an den europeiska kontinentens framtid från sin exil i London. Nazityskland höll hela kontinenten i ett järngrepp, men ändå anade hon och hennes landsmän i exilen att allt höll på att vända och att Frankrike snart behövde restaureras, ja, att hela Europa behövde ett nytt politiskt kontrakt. Med febrig intensitet nedtecknade hon ett politiskt traktat med den poetiska titeln L´Enracinement – ”Att slå rot”. Hon skrev som om tiden höll på att rinna ut – vilket den på sätt och vis var på väg att göra. Redan samma år var hon död, avliden i tuberkulos, bara 34 år gammal.
LÄS MER:Mattias Hagberg: Olga Tokarczuk ifrågasätter möjligheten att begripa allt
Trots att det gått lite mer än sjuttiofem år sen Simone Weil sammanställde sina tankar under några intensiva månader i London 1943 känns de fortfarande förvånansvärt angelägna. Ja, mer än så. Är det någon tänkare från det förra århundradet som behöver aktualiseras i dag är det utan tvekan Simone Weil. Hon erbjuder en väg ut ur några av samtidens mörkaste irrgångar. Framför allt lyckades hon att skriva om vårt behov av sammanhang – av rötter – utan att hamna i nationalismens instängda värld.
Likt sina förebilder i det antika Grekland valde Simone Weil att ställa de stora frågorna på nytt: Vad är ett samhälle? Vad är en människa?
LÄS MER:Mattias Hagberg: Jag har aldrig träffat en lycklig gängmedlem
Hennes centrala tanke var att människor alltid behöver sammanhang, en tanke som ledde henne till ett radikalt brott med den europeiska, och kanske framför allt franska, idétraditionen. Hon ville bort från den självcentrerade individen. Hon avfärdade tanken på mänskliga rättigheter till förmån för en idé om mänskliga skyldigheter. Hon skrev att begreppet förpliktelse alltid föregår begreppet rättighet.
Man kan säga att Simone Weil vände ut och in på den västerländska individen; att hon riktade uppmärksamheten utåt istället för inåt. Hennes ledord var hela tiden medlidande, inlevelse och uppoffring.
I ett berömt citat skrev hon: ”Uppmärksamhet är den ovanligaste och renaste formen av generositet.”
LÄS MER:Mattias Hagberg: Biskopsgården smutskastas oftare än Danderyd
Men Simone Weil ville också bort från det självcentrerade kollektivet. Enligt henne kan vårt behov av tillhörighet aldrig tillfredsställas i grupper som är exkluderande. Nej, tvärtom. Gränser föder alltid misstänksamhet, ja, till och med hat och förakt.
För Simone Weil hade medlidandet ingen slutpunkt. Hon var universalist i ordets bredaste bemärkelse. På sätt och vis var hennes solidaritet självförbrännande och i förlängningen kanske omöjlig – men samtidigt radikal och hoppingivande. I en tid av nyfödd, nationell egoism behöver vi tänkare som låter oss se flyktlinjerna, som låter oss se långt bortom det invanda.
Ja, ibland behöver man bara fly och vända de dagsaktuella trätorna ryggen och återvända till samtiden från ett annat håll.
