Ridån har just gått upp för festivalen i Cannes. En elva dagar lång filmfest som avslutas med Pixar/Disneys animerade storfilm ”Elementärt”– uppföljaren till magnifika Oscarsvinnarna ”Upp”, ”Insidan ut” och ”Själen”. Finalen på en animerad succéserie som tilltalar både hjärtat och hjärnan.
Redan 2009 skrev ”Upp” historia i Cannes genom att som första animerade film någonsin få öppna den prestigefyllda festivalen. Den visades dock utom tävlan – vilket är fallet också för ”Elementärt”. Filmerna får stor uppmärksamhet, men tillåts samtidigt inte mäta sig konstnärligt med övriga utvalda filmer i Guldpalms-racet. Varför inte? Valet hade varit adekvat och dessutom visat nytänkande från festivalens sida.
Historiskt sett har Cannes nämligen haft en viss ovilja att inkludera animerad film i sin huvudtävling. Som om japanska Studio Ghibli inte fanns.
Historiskt sett har Cannes nämligen haft en viss ovilja att inkludera animerad film i sin huvudtävling. Som om japanska Studio Ghibli inte fanns. 2001 utgjorde ”Shrek” ett undantag, när det gröna träsktrollet fick tävla om en åtråvärd Guldpalm. Då hade ingen animerad film valts ut till huvudtävlingen sedan ”Peter Pan” 1953, och innan dess ”Dumbo”.
2000-talet har ändå präglats av en viss förbättring, och enstaka animerade mästerverk har haft Guldpalms-chans: Ari Folmans oförglömliga ”Waltz with Bashir”, iransk-franska Marjane Satrapis ”Persepolis” och det japanska mysteriet ”Ghost in the shell 2: Innocence”.
Samtliga filmer visar prov på vad nyligen bortgångne Per Åhlin ville åstadkomma redan på 1960-talet med långfilmen ”I huvudet på en gammal gubbe”. Där ser muraren Johan på ålderdomshemmet i drömsekvenser tillbaka på sitt liv.
I en radiointervju i ”Biodags” berättar Åhlin och regissörerna Hasse å Tage om sin ambition att lyfta tecknad film och göra den till något mer än bara slapstick. Att med bildernas hjälp förstärka det mänskliga.
Per Åhlin tog den tecknade filmen till en ny, mer konstnärlig plats. Egensinnigt blev hans livsverk, med ett originellt bildspråk och förmåga att beröra på djupet.
Och visst lyckades de. Per Åhlin tog den tecknade filmen till en ny, mer konstnärlig plats. Egensinnigt blev hans livsverk, med ett originellt bildspråk och förmåga att beröra på djupet.
Det var också Per Åhlin som fick mig att börja älska film.
Mötet med ”Dunderklumpen” var svindlande.
Berättelsen öppnade mina då sjuåriga ögon för vad rörlig bild kan vara. En förlängning av fantasin. En förtrollning.
Hemma hade jag ett blommigt paraply som liknade Blomhårets, en av ”förtrollningarna” i Beppe Wolgers saga med samma namn, som låg till grund för filmen.
Där flög Blomhåret runt med hjälp av sitt magiska paraply och kunde även andra orimligt underbara saker, som att prata med vattenfall. Andra förtrollningar var Elvira Fattigan och såklart Enöga. Han som girigt rymde med barnens skattkista. Dessa små egensinniga figurer propagerade för att ”ingenting är omöjligt” – och att tröst står att finna också för den allra mest girige och ensamme.
För mig är Per Åhlin, som gick bort första maj, Sveriges svar på Hayao Miyazaki, och borde vara lika omtalad internationellt.
Båda är banbrytande animatörer. Båda värnar tematiskt om naturen och det magiska.
Årets stora besvikelse i Cannes är för övrigt också att Miyazakis första film på ett decennium ”How do you live” inte visas där överhuvudtaget. Istället får den efterlängtade berättelsen premiär på hemmaplan, i Japan, i juli.
LÄS MER:Smartare skräck åt folket kan rädda svensk film
LÄS MER:Konst AB är sköna snubbar som kan räkna med gapflabb
LÄS MER:Michelle Yeoh skrev historia – vann Oscar på förutsägbar gala
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
