”Svenska Akademien? Eh, nä”. Mark Davidson har precis bett mig översätta Bob Dylans Nobeldiplom från 2016. Och eftersom Mark är chef för Dylanarkivet i Tulsa så passar jag på att fråga om deras relation till akademin. Den visar sig obefintlig.
I ett noga temperaturreglerat rum i Oklahoma tänker jag på den svenska kulturvärldens gränser. Ända sedan det blev offentligt att ett Bob Dylan-centrum skulle öppna i Tulsa har jag försökt hitta sätt att finansiera ett besök. Svaret på artikelförfrågningar till kulturmagasin som annars frossar i Nobellitteraturens parnass kan sammanfattas med ”eh, nä”.
Det här är inte veckans gnällspalt. När Akademiens stipendier och litteraturtidskrifterna duckade löste jag saken själv. Men när jag beställer in manus som visar hur några av historiens mest inflytelserika låtar växer fram, högar med skrivmaskinsark där Dylan mejslar fram sitt kvicksilverspråk, kan jag inte låta bli att undra om intresset varit ett annat om det hade handlat om Samuel Beckett eller Toni Morrison.
Mina 30 år av fördjupning i det här konstnärskapet betraktas som pojkrumsaffischsamlande och sammanfattas i det nedsättande begreppet ”Dylanman”.
Men jag vet ju svaret. Mina 30 år av fördjupning i det här konstnärskapet betraktas som pojkrumsaffischsamlande och sammanfattas i det nedsättande begreppet ”Dylanman”. Vi är ”fans”. Något jag misstänker att den som intresserar sig för, säg, Elfriede Jelineks opublicerade verk inte kallas.
Jag brukar berätta om han som köpt Dylans två barndomshem. När folk har skrockat klart påminner jag om att Ingmar Bergmans hus och pinaler köptes av en miljardär. I dag är de vallfärdsort och konstnärsresidens. Lars Noréns gamla elektriska skrivmaskin såldes för 70 000 kr, medan hans ägodelar auktionerades ut för 2,2 miljoner.
Mannen som köpte barndomshemmen har donerat sina konsertupptagningar till Tulsa. Popkulturen är beroende av sådant. Där ett James Joyce-arkiv – även det beläget i Tulsa – kan förlita sig på förvärv via etablerade institutioner, kommer dokumentationen från Dylankonserterna från pojk- och flickrummen. Det var inte kultursidor utan fanzines som länge ägnade sig åt de ”nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen” – för vilka Dylan enligt Svenska Akademien fick priset.
En orsak till att det har blivit så här, till att flera reaktioner på pristagaren blev så våldsamt negativa 2016 – en ”trumpifiering” av Nobelpriset ansåg Sydsvenskans litteraturkritiker och Expressens dåvarande kulturchef Karin Olsson menade att Akademien ”förfuskar” sin tradition – är fetischeringen av rockmusiken. Ordet Författare är synonymt med en hård arbetsprocess medan rockstjärnan plitar ner nödrim mellan knarkorgier och groupies. Undantaget är möjligen Leonard ”borde hellre ha fått priset” Cohen.
Det återspeglar sig i hur kulturutövaren presenteras. I en annan del av Tulsa besöker jag en kyrka som musikern Leon Russell omvandlade till studio. Peter Tosh spelade in här, J.J. Cale likaså. Ändå är det bara Russells hatt, käpp och bidé jag får se – om hans arbete får jag veta noll.
Väck en litteraturredaktör mitt i natten och du har en text om autofiktion till deadline. Be samma redaktör ta sig an Leadbelly och det blir värre.
Nog finns det fetischföremål även på Dylancentret. Roligast är innehållet i Dylans plånbok 1966 där Annette Kullenbergs visitkort ligger intill Otis Reddings. Men syftet är främst att fördjupa förståelsen för en kreativ process genom låtarnas framväxt vid skrivbordet och på scen.
Att det anses finare att skriva om Annie Ernaux betyder inte att det är svårare. Tvärtom. Det är vad finkulturen har kompetens för. Väck en litteraturredaktör mitt i natten och du har en text om autofiktion till deadline. Be samma redaktör ta sig an Leadbelly och det blir värre.
Lättare lär det inte bli. Den sista seriösa svenska musiktidningen, Sonic, gick i graven 2017. Allt som sorteras under ”rock” är nu närmast undantagslöst synonymt med treplusrecensioner inklämda under en Mellotext.
Dylan fick Nobelpriset för att han förnyar språket. En kulturvärld som anser sig stå över sådana konstnärliga uttryck gör det inte.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Medan Europa brinner skriver ni om Tinder
LÄS MER:Recension: ”Gotta serve somebody – a tribute to Bob Dylan” på Göteborgs stadsteater
LÄS MER:Recension: Bob Dylan - ”Fragments – The Time out of mind sessions (1996-1997)”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
