Temat för Bokmässan 2020 är "LÄS! LÄS! LÄS!". Japp, med versaler som vore den författad av en överhettad tokskalle på Twitter. Associationsbanorna går också till en sträng PT på gymmet eller kanske den mycket bestämda fluortanten från barndomen.
Det är tydligt att detta handlar om krav och prestation snarare än lust. Det är ingen uppmaning, det är en order. Den som läser mest vinner och som så ofta annars förväntar vi oss att våra barn ska fixa det som vi själva inte riktigt mäktat med.
Bakgrunden är förstås den färska statistiken om barn och ungas minskade läsvanor. Och som den i grunden hyperkommersiella bokmässan flikar in: "minskad försäljning av barn- och ungdomslitteratur." Bokstäver är nog bra, men pengarna ska in på de krisande förlagens konton.
Den första tanken är ändå att "oj, vad hemskt att barn och unga inte läser böcker". Det är så man förväntas reagera. När man som jag jobbar på en av landets största kulturredaktioner, har en mamma som var bibliotekschef och en pappa som var svensklärare och alltid varit omgiven av böcker måste man väl rentav förfäras. Dra ut i fält för att försvara bokläsandet till sista bloddroppen.
LÄS MER:Det är dags att vinna ungdomarna tillbaka!
Eller inte. Det kan absolut vara fantastiskt att läsa en bra bok. Men att läsa en medioker bok, och alldeles för många böcker är just mediokra, är bara tråkigt. Handen på hjärtat - hur många halvlästa böcker har du på ditt samvete? Många, inte sant? Jag har det. Och en undanlagd bok främjar inte läsning - tvärtom.
Språkkänslan kan istället erövras på andra ställen. Genom låtar, filmer, tv, poddar, bloggar och vloggar. Själv var jag en bokslukare under en period, men jag läste minst lika mycket serietidningar. Sedan kom musiken. Jag är övertygad om att Lee Falk och Joakim Thåström format mitt språk minst lika mycket som någon romanförfattare.
Nu tittar jag på min yngsta dotter. En briljant språkbegåvning på tretton år. Hon skriver texter som jag inte var i närheten av i samma ålder. Hon har läst en och annan bok, absolut, men hennes rika språk och förmåga att berätta en historia och inte minst att sätta ord på sina egna känslor och det hon ser omkring sig kommer definitivt från andra håll. Hon är säkert inte ensam.
LÄS MER:Victoria Greve: Läsandet får inte bli en elitsport för akademiker
Läsande av böcker är uppenbarligen inte den enda vägen till läsförståelse, berättarlust och ett eget språk. I ett längre perspektiv är dessutom den tryckta boken en parentes. Berättandet har dock alltid funnits. Det hittar sina vägar, från grottväggar till Youtube. Det är ett grundläggande mänskligt behov och kommer aldrig att försvagas, oavsett hur förlagens försäljningsstatistik förändras.
Så när Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, säger att man "mobiliserar inför en hotande språkfattigdom" kan det vara klokt att faktiskt lägga boken på hyllan och istället fokusera på alla andra fantastiska vägar som språket tar.
Förlagen? Ja, de kanske får tänka mer som skivbolagen. Böcker är som vinylskivor. De ser snygga ut i hyllan, speciellt när de sorteras efter färgen på omslagen, men språket och ordets makt tillskansar vi oss lika gärna annorstädes.
LÄS MER:Replik: Skyll inte på skolan för att ungdomar inte läser
