Om det blir en ny, djup ekonomisk depression kommer den inte att se ut som de välkända bilderna från 30-talet, säger den amerikanske journalisten Drake Bennett. Den här gången blir det inga godståg fulla av arbetslösa luffare, som i Woody Guthries självbiografi Hela härligheten. I Boston Globe gjorde Bennett för en tid sedan ett försök att föreställa sig vad vi kan vänta oss av en Depression 2.0.
Akademiker han talat med tror att amerikanerna kommer att överge sina villaförorter och flytta tillbaka till städerna, samtidigt som städer vars tillverkningsindustri lagts ner kan avfolkas helt. Det blir mer tv: folk kommer att leva mer isolerat och falla tillbaka på den billigaste formen av massunderhållning. Det blir färre stadsjeepar på gatorna och gissningsvis mer familjeliv. Oavsett om folk står ut med varandra eller inte kommer barn att flytta in hos sina föräldrar eller andra släktingar som har ett rum över, liksom pensionerade föräldrar flyttar in hos sina barn när de inte klarar sig själva.
Folk kommer att dra ner på sina utgifter, som inte är samma som de var 1930. För amerikanska familjer är de största utgiftsposterna bostad, barnomsorg, utbildning och sjukförsäkringar. Istället kommer folk att gå till akuten när tandvärken blivit ohållbar, vilket gör att vi kan vänta oss långa köer på underbemannade akutmottagningar.
Få skulle svälta, men en depression kommer att förändra folks matvanor, tror Bennett. Kommer vi att överge hälsotrenden och återgå till billig skräpmat, eller kommer vi att börja odla och baka mer själva, för att spara pengar och samtidigt leva nyttigare? Brittiska bokhandelskedjan Waterstones rapporterar att efterfrågan på handböcker i hönsuppfödning har fördubblats den senaste månaden, skriver Bennett, vad det nu är ett tecken på.
Bennett kommer inte särskilt långt, men hans artikel fäster och frestar en att tänka vidare på egen hand. Hur skulle en resa med tunnelbanan se ut om arbetslösheten steg till 30-talets nivåer? Hur skulle mitt förortscentrum förändras? Populärkulturen har länge visat oss hur vi tror att det kommer att gå: vi är på väg mot en framtid av postindustriell slum, någonstans mellan Blade runner och Mad Max. En framtid där the street finds its own uses for things, för att låna en karaktäristisk fras från science fiction-författaren William Gibson. Tar man ett varv på stan ser man redan så många som klär sig som om de var fixare, inställda på att hanka sig fram i en urban slum. Hur kommer vi att reagera när fantasierna blir allvar?
Under den stora depressionen 1929-33 sjönk världshandeln med 60 procent. Arbetslösheten nådde över 20 procent i Sverige, USA och England, och över 40 procent i Tyskland. I sin historik över 1900-talet, Ytterligheternas tidsålder, skriver Eric Hobsbawm att världen under den senare hälften av 1900-talet blir obegriplig om man inte förstår det ekonomiska sammanbrottets inverkan. Utan depression ingen Hitler, och heller ingen välfärdsstat. Depressionen krossade den ekonomiska liberalismen för ett halvsekel framåt, skriver Hobsbawm. Regeringarna tvingades att prioritera sociala frågor; kanske kommer vi nu att se pendeln svänga igen. En annan följd är att depressionen skyndade på kolonialismens fall. När kolonialmakterna drog ner på importen drabbades de råvaruproducerande kolonierna och missnöjet med kolonialismen ökade. En ny global depression lär få lika långtgående konsekvenser.
Den första konsekvensen av en liknande ekonomisk kris idag kommer att bli en ökad utlandsskuld, tror Lars Magnusson, professor vid ekonomisk-historiska institutionen i Uppsala. När arbetslösheten växer kommer pressen på staten att öka, samtidigt som statens intäkter minskar. Magnusson jämför med den förra krisen som drabbade Sverige 1991-93, när arbetslösheten fördubblades på några år och som mest låg runt 8 procent. Vad gjorde vi då? Vi ökade statsskulden. Men i ett läge där alla länder får problem samtidigt kan det bli svårt att låna. Man kan också förutse att handeln kommer att gå ner, som den gjorde förra gången. Alla länder blir mer protektionistiska under en depression, vilket förvärrar krisen.
Missnöjespolitiker kommer naturligtvis att gynnas under en ekonomisk kris. Men om det blir en ny depression kommer också en annan faktor att spela in, en faktor som inte fanns med på 30-talet, och som Bennett inte säger någonting om, och det är religionen. Den djupaste trenden efter murens fall har varit religionernas återkomst. Inte bara islam utan även kristendomen vill ha mer att säga till om. Hur kommer den växande religiositeten att samspela med en ekonomisk depression? Kyrkan trivs förstås när det går dåligt för folk: det är då den produkt kyrkan erbjuder verkligen kommer till sin rätt. Man kan lätt föreställa sig att fler människor kommer att använda religionen som tillflykt i en ekonomisk kris, och att kyrkan svarar med att erbjuda soppkök och annan socialhjälp när samhället inte klarar av att uppfylla sina förpliktelser. I en osäker tid står religionen för gemenskap och traditionella värderingar, vilket gör att religionerna kan väntas flytta fram sina positioner. Den inneboende motsättningen mellan religiösa värderingar och det sekulära samhället kan skärpas under en depression, eller också kommer allt fler att anse att det sekulära samhället har misslyckats.
En annan fråga som Bennett knappt snuddar vid är miljön. De senaste åren har präglats av ett växande miljömedvetande: klimatförändringarna, utfiskningen, oljan. Kommer depressionen att innebära ett stopp för detta?
Vid ett toppmöte i Bryssel i mitten av oktober misslyckades EU-länderna med att enas om hur de skulle gå till väga för att uppnå EU:s klimatmål att sänka koldioxidutsläppen med 20 procent till år 2020. Polen, Berlusconis Italien och sex kolkraftsberoende östeuropeiska länder började skruva besvärat på sig och kräva att klimatmålen måste anpassas till den ekonomiska krisen. Om krisen djupnar lär fler länder vilja kompromissa med miljömålen.
En ekonomisk kris får oss att tänka kortsiktigt, det blir viktigare att rädda bilindustrin än klimatet, men kommer vi att kunna säga miljön får vänta tills vi har råd en gång till? De stora omställningar som bilindustrin står inför innebär samtidigt en chans att ställa om produktionen till miljövänligare bränslen. Här finns ett gyllene tillfälle att utnyttja eller förlora. Hur vi hanterar miljöfrågorna under den kommande finanskrisen kan visa sig avgörande för framtiden.
Lars Magnusson tror dock inte att det kommer att gå så illa som i Bennetts worst case scenario. Det är lättare för staten att mildra effekterna av en ekonomisk kris idag jämfört med 30-talet, säger han. På den tiden skulle staten i princip inte göra någonting alls, en princip man blev tvungen att överge.
Har vi alltså lärt oss något av den förra depressionen?
- Ja, det tror jag. Det offentliga har agerat som aldrig förr, och hittills lyckats ganska bra med det.
