Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gjorde skandal. Elisabeth Vigée Le Brun lär ha gjort skandal då hon i ett självporträtt med sitt barn, målade den västerländska konstens första leende som blottar personens tänder. Simone de Beauvoir var inte nådig mot henne, när hon skrev att Vigée Le Bruns konst endast var en utsmyckning av hennes eget liv.  Bild: Louvren
Gjorde skandal. Elisabeth Vigée Le Brun lär ha gjort skandal då hon i ett självporträtt med sitt barn, målade den västerländska konstens första leende som blottar personens tänder. Simone de Beauvoir var inte nådig mot henne, när hon skrev att Vigée Le Bruns konst endast var en utsmyckning av hennes eget liv. Bild: Louvren

Den yttersta synden

Litteraturforskaren Lena Kårelands nya bok är en rad fina analyser av böcker som glömts bort eller "tolkats fel". Sinziana Ravini läser en gripande historia om kvinnors läsande.

SAKPROSA

Förbjuden frukt

Lena Kåreland

Appel Förlag

Ibland blir jag förtvivlad av insikten om alla fantastiska böcker som finns på jorden, som jag inte kommer hinna läsa innan jag dör. Men det finns ett sätt att kringgå detta dilemma: läsningen av böcker om böcker. Lena Kåreland har just skrivit en sådan bok med en rad mycket fina, korta, men intensiva analyser av böcker som glömts bort eller tolkats "fel". Boken bär det förföriska namnet Förbjuden frukt och ett mycket vackert omslag formgiven av Fredrika Siwe, som föreställer en orm som slingrar sig kring en läsande kvinnas kropp. Kåreland presenterar läsandet som den yttersta synden par excellence. För ingen har väl glömt att man en gång i tiden förbjöd kvinnor att läsa böcker? Om det inte rörde sig om Bibeln eller uppbyggliga böcker som Jungfruspegeln, förstås. Kåreland har funnit inspiration i Laure Adler och Stefan Bollmanns bok Les femmes qui lisent sont dangereuses (Kvinnor som läser är farliga«) 2006, en personlig storfavorit som betytt mycket för min intellektuella utveckling.

Kåreland skriver om Sophie de Segurs betydelse för Selma Lagerlöf, om Simone de Beauvoirs dödsångest och hennes outtröttliga skrivande och vandringlusta, om Elin Wägner och Maja-Stina Borgs skildringar av den svenska dubbelmoralen. Jag får också upptäcka författare som Éugenie de Guérin, "den renaste och heligaste själ som funnits på jorden" och relationen till den infernaliska brodern, den intellektuella hermafroditen Maurice Guérin. Dessutom saker jag inte visste om konstens kvinnliga Mozart, Elisabeth Vigée Le Brun och hennes strapatsrika liv, på flykt undan den franska revolutionen. Hon lär ha gjort skandal då hon i ett självporträtt med sitt barn, målade den västerländska konstens första leende som blottar personens tänder. Simone de Beauvoir var inte nådig mot henne, när hon skrev att Vigée Le Bruns konst endast var en utsmyckning av hennes eget liv. Hon kritiserade också den outtröttliga mängden av självporträtt. Men vem har Simone de Beauvoir skrivit om i första och sista hand, om inte sig själv? Ja, det är som Elsa Beskow skriver i ett brev till Ellen Key: ” inte lätt att vara en sann och hel människa och ha modet att vara sig själv”.

Boken innehåller också en rad mindre insmickrande betraktelser över manschauvinister som Baudelaire, som ansåg att kvinnan var lika enfaldig som djuren. Han förvånades av att kvinnor fick komma in i kyrkorna, för vad kunde de ha att tala om med Gud? Jag förstår sen inte riktigt vad Bourdieus läsning av Manet gör i boken med tanke att det var kvinnors konstnärliga produktion som författaren tycks vilja fokusera på, och att det finns mängder med intressanta kvinnliga sociologer och historiker att välja bland. Sist men inte minst, finner jag Kårelands analys av Madame Bovarys patologiska läsning för snabb och ytlig. Det är inte för att hennes drömmar är oförenliga med hennes liv som hon går under, utan för att hon läser skräplitteratur, dåtidens harlekinromaner som inte gav henne de nödvändiga nycklarna hon hade behövt för en sann kvinnlig emancipation. Kårelands bok förblir, trots en och annan skönhetsfläck och brist på nutida exempel på kvinnliga författare och konstnärer, en mycket gripande och lustfylld historia om läsningens och skrivandets makt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.