Den svenska mannen är ensam

Johan Wanloo undrar hur många kompisar man faktiskt måste ha för att slippa kallas för ensam.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Svensken är ensam. Framförallt den svenske mannen. Jag får oroväckande ofta höra att “svenska män har för få riktigt nära vänner” och “kvinnor vårdar sina vänskaper, män är ensamma.” Jag blir jättestressad av detta. Hur många är “för få?” Två-tre? Det är ju vad jag har, på ett ungefär. Är det många nog för att få anses som lyckad?

Hur många nära vänner måste jag ha just nu för att inte på ålderns höst bli en av alla de kontaktsökande kufar som tjafsar om priset på bananer med personalen på närlivset bara för att över huvud taget få prata med nån? Är det bråttom eller kan jag vänta lite med att skaffa fler kompisar? Jag har rätt mycket att göra just nu nämligen. Det är jobbet och sen ska jag laga middag och hjälpa min dotter med engelskaläxan och träna och tvätta och göra färdigt bilden jag inte hann med under dagen och… oj, är klockan redan halv ett på natten?

ANNONS

LÄS MER:Svensken är besatt av döden

Det var verkligen inget problem förrän jag började höra snacket om hur fruktansvärt ensam jag uppenbarligen är. Hur mycket jag inte passar in den mall man bör följa för att anses som lyckad. Jag trodde i min naivitet att jag faktiskt hade allt då jag har både familj och ett drömyrke. Tydligen inte. Men - hur tusan ska jag som yrkesarbetande människa med familj mitt i livet ha tid med dessa folksamlingar med nära vänner man förväntas ha då? Är det nåt fel på mig som uppenbarligen inte klarar av att underhålla ett normalt socialt liv?

Här behövs professionell hjälp. Självhjälpshjälp. Den kommer snart nu, en sån som målar upp skräckscenarion över vilket helvete livet blir utan minst tio-femton riktigt nära vänner men också erbjuder allehanda lösningar som av en händelse börjar med att köpa boken. Vilt leende vänskapscoacher med headset kommer dra in storkovan via seminarier och TED-talks. Nu är det dags att sko sig på de ensamma.

LÄS MER:De eviga tonåringarnas stad

Jag raljerar. Lite för att vaccinera mig mot självhjälpen som letar sig mot mig som en kryssningsmissil. För faktum är ju att jag inte är ensam, oavsett larmrapporter. Jag har ju faktiskt kompisar. Kanske inte så många men ändå.

ANNONS

Och vad är en “vän” egentligen? Det finns personer i mitt liv jag ser som vänner fast jag bara träffar dem två gånger om året på olika kulturevenemang. En annan träffar jag bara i hans butik. Jag har två kompisar jag enbart träffar på GBG Wrestling-galorna på Pustervik. Jag orkar inte vårda alla relationer lika mycket. Är inte stolt över detta men så är det. Pallar du inte att det ibland tar tid mellan gångerna jag hör av mig så skulle vi nog aldrig bli bra vänner till att börja med.

LÄS MER:Kassera uttrycket curlingförälder

Mina kompisar förstår detta för de är likadana. Män i en viss ålder. Och “ensamma” tydligen. Såna här idéer brukar följa en bana. Först larm. Sen kommer självhjälpen. Till sist säger någon att det mesta nog var hittepå ändå och att alla är olika. Den här gången går vi direkt på sista stadiet. Ok, kompis?

ANNONS