Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Folköl (alkohol mellan 2,25% och 3,5%-alkoholhalt) infördes efter att mellanölen plockades bort från butikshyllorna. Bild: Hasse Holmberg / TT
Folköl (alkohol mellan 2,25% och 3,5%-alkoholhalt) infördes efter att mellanölen plockades bort från butikshyllorna. Bild: Hasse Holmberg / TT

Björn Werner: Den svenska coronastrategin är som ett sexpack folköl

Medan resten av världen åter börjar öppna ser det ut som att Sverige fortsätter med sin jämngrå strategi under en lång tid.
Björn Werner menar att landet står unikt rustat för att inte ha det så värst kul länge – och vara nöjd med det.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Jag vet inte hur många gånger jag nog inte haft corona

LÄS MER: Hur klarar sig de ensamma männen i corona-isolering?

LÄS MER: Chefredaktörer ska inte gissa om corona

Jag håller mig alltid med ett sexpack folköl med 2.8% alkoholhalt i kylen, en sorts ribba för min vardagslyx. Det hela är avgjort pavlovskt. Efter en livstid av öppnade burkar vet jag detta: klickandet, pysningen, porlandet när drycken når glaset (eller stålet direkt mot munnen) betyder att friheten och ledigheten är här, om än bara för några få timmar.

Sanning att säga är jag ganska stolt över denna mycket svenska halvstoicism, som förstås inte bara är min utan många andras stillsamma livsstil. Genom att inte vare sig öppna inkörsporten till helvetet (bag in boxen) eller undergången för privatekonomin (direktimporterade naturviner) har jag i Gunnar Strängs simulacrum till riktig öl hittat en mycket svensk väg att njuta av det lilla livet.

Det är inte speciellt kul. Det är lagom.

Jag tänker ofta på folkölen, denna svenskaste av drycker, när vi efter att ha hånats av en hel planet för att ha haft försiktigt trevligt mitt i en pandemi nu går in i den andra prövningens tid. Snart kommer Sverige som enda land nämligen behöva se på när resten av världen öppnar upp samtidigt som vi fortsätter småskämmas på uteserveringar och oroat undra om vi verkligen får semestra i sommarstugan. För om Sverige nyss utifrån framstod som en återgång till ett lössläppt ”Nyfiken gul” pekar mycket på att ordningen snart är återställd – inom kort kommer allt åter se ut som den Roy Anderssonska dystopi som är Sveriges egentliga signum.

Kanske är det så att Sverige som land är det enda i världen som är mentalt förberett för just vårt mycket tråkiga, färglösa sätt att hantera krisen.

Exempelvis kunde Köpenhamnsborna tack vare danska lättnader i sina coronarestriktioner i dagarna glädja sig åt att Tivoli öppnar upp för sommarsäsongen 8 juni och håller öppet till långt in i oktober. Samtidigt står Gröna Lund och Liseberg stängda tills vidare. I Tyskland ska det snart åter bli tillåtet att hälsa på anhöriga på ålderdomshem. Tongångarna om inrikessemester är också positiva (”Tyskland är stort” sa regeringens turismtalesperson Thomas Bareiß nyligen, och uteslöt heller inte turism i grannländerna). Här vägrar västsvenska kommuner ens ge potentiella sommargäster vård. I Australien planerar man att tillåta folksamlingar under 100 personer lagom till juli. I Sverige däremot, där gäller Folkhälsomyndighetens restriktioner formellt året ut om inget annat anges. Regeringen pratar uteslutande om att se åtgärderna som ett maratonlopp. Litet hopp i sikte.

Jag är förstås inte rätt person att svara på vad som egentligen är den bästa vägen här – den kontinentala attityden att gå hårt ut både med restriktioner och lättnader eller att slå ut allt i en jämngrå tristess över lång tid. Av smittskyddsexpertisen att döma blir resultatet i slutändan det samma – enligt Johan Giesecke kommer alla nordiska länder förr eller senare ha lika många döda ändå.

Men kanske är det så att Sverige som land är det enda i världen som är mentalt förberett för just vårt mycket tråkiga, färglösa sätt att hantera krisen. Ända sedan vi blev gamla nog att köpa våra första utspädda brygder på macken har vi helt enkelt lärt oss att inte ha det så värst kul – och vara ganska nöjda med det.