Är begreppet "sellout" på väg tillbaka? Minns folk vad det betyder? På nittiotalet visste alla vad en sellout var: någon som sålde ut sig själv, politiskt men också konstnärligt. En del var så stränga att det betraktades som sellout att exempelvis ge ut en skiva på ett storbolag.
Idag är, som Valerie Kyeyune Bäckström konstaterar i Expressen (3/6), själva poängen med att bygga ett "personligt varumärke" att sälja ut, det vill säga kapitalisera på det genom olika former av reklam.
Eller som Johannes Klenell skriver i Arbetet (3/6) på samma tema: "Det finns inga sellouts i en värld där musiken är sekundär till varan". Klenells text spårar förändringen till skivförsäljningens kollaps i och med digitaliseringen, som välkomnades av en musikbransch som såg ett enormt potential i artisternas behov av nya inkomster.
Konceptet "sellout" blev snabbt så passé att inte ens politiska aktivister var blyga för att ta för sig. När Audi i november 2016 avbröt samarbetet med den politiskt engagerade tv-profilen Kakan Hermansson efter en kritikstorm, kom den inte från vänstervridna klimataktivister utan arga högerkonservativa som grävt upp en polishatande tweet från 2014.
Men just vänsterradikala tweets och uttalanden var förstås det som byggde upp Kakans varumärke och gjorde det attraktivt för Audi till att börja med. Politiskt inriktade influencers som Kakan, Linnea Claesson och artister som Zara Larsson förknippar sina personliga varumärken med vissa ställningstaganden, som feminism, för att sedan ta betalt av företag som vill förknippas med feminism.
Den som är anonym kan inte sälja ut för den har ingenting att sälja.
Fenomenet beror förstås inte på att dagens politiska aktivister är ovanligt giriga och klandervärda. Det handlar om att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för en stor del av den kulturella produktionen: det är svårt att sälja konstnärliga produkter när det mesta finns gratis online.
Högeraktivister löser gärna problemet med crowdfunding, medan många av vänsterns budskap blivit attraktiva för reklambranschen - en ironisk effekt av vänsterns egna framgångar på det kulturella och sociala området.
Men är vänstern dömd till att bli sin framgångs fånge: en ideologi med rätt värderingar som säljer varumärken? Ett sätt är att angripa problemet vid sin rot: det personliga varumärket. Där finns lärdomar för vänstern att dra av den högervåg som idag sköljer över de sociala medierna.
Dagens höger har förstås sina egna politiska influencers, med jättelika följen på sociala medier. Men i stort sett varenda fräck högertagning som läggs fram i krönikor och tweets har tidigare formulerats, ofta mycket frodigare, av anonyma konton på Flashback forum. Detsamma gäller den amerikanska näthögerns memer som fötts på anonyma sajter som 4-chan. Begreppen, idéerna och energin i högervågen flödar från de anonyma forumens rika källa.
Samma råa energi tycker jag mig hitta i den anonyma vänsterbloggen "Det enda alternativet", med låga och festliga påhopp på politiker och tyckare blandat med den slags kritik av den digitala revolutionens nya gig-ekonomi som är så olönsam för en genomsponsrad vänsterinfluencer.
Den som är anonym skriver sina inlägg utan utsikter till personlig karriär och sponsoravtal, eftersom texten, inte avsändaren, blir det centrala. Den som är anonym kan inte bygga upp något personligt varumärke och behöver inte ta några hänsyn. Den som är anonym kan inte sälja ut för den har ingenting att sälja.
