Hynek Pallas: Den nya Nalle Puh-filmen är en mardröm

Snart har en slasherskräckfilm med Nalle Puh i huvudrollen biopremiär. Inget du tar barnen till, det vill säga. Orsaken till att detta ens är lagligt är att upphovsrätten till de gamla klassikerna håller på att gå ut, skriver Hynek Pallas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den 15 februari går en ny Nalle Puh-film upp på bio. Fast innan du bokar familjebiljetterna är det en bra idé att kasta ett öga på handlingen. I ”Winnie the Pooh: Blood and Honey” återvänder Christopher Robin till Sjumilaskogen för att presentera flickvännen för barndomsvännerna. Men skogen liknar slutförvaring för kemiskt avfall, Nasse har fått smak på människokött – och Nalle Puh svingar en slägga i skallen på bikinibrudar.

När trailern till ”Blood and Honey” blev viral undrade man om det var en ny giv från Disney (som har gjort Nalle Puh-filmer sen 1966). Numera går ju deras ekonomiska modell ut på att ta sin ”intellektuella egendom” och ”expandera dess universum”. På svenska: mjölka Star Wars och Marvel tills kossan är död.

ANNONS

Men uppmärksamheten kring slasher-Nasse handlar om motsatsen – utgångspunkten för filmen är att upphovsrätten har löpt ut.

På 1970-talet, när Hollywoods första decennier höll på att bli allmängods, tjöt filmbolagen och fick upphovsrätten förlängd till 75 år. När den 1998 utökades till 95 år hade Kalle Anka-fabriken lobbat så hårt att lagen kallades “Mickey Mouse Protection Act”.

Att A.A. Milnes gosebjörn nu är fri att göra Grizzly man av är bara början. Nästa år blir den första Musse Pigg-filmen din att omvandla till Pornhub-material. Disney gör vad de kan för att förhindra detta. Om du undrar varför deras filmer numera inleds med en snutt där Musse kör ångbåt så är det för att göra musen till del av varumärket. Sådana är nämligen intrångsskyddade i oändlighet.

Det är rimligt att den som skapar ska få skörda frukterna av sitt arbete. Fast ska det gälla dennes barnbarnsbarn? Eller Disney? Ett företag vars advokatarmé ger sig på på dagis som målar Mimmi Pigg-muraler och föräldrar som pryder sitt barns gravsten med Nalle Puh?

Om fantasin en dag känner gränser, så gör AI inte det.

Kulturhistorien är fylld av kreativt återanvändande – rapmusikens födelse är till exempel otänkbar utan samplingar. Men i dag är samplingar så dyra att bara de största artisterna har råd. Samma problem präglar dokumentärfilm. När vi för tio år sedan gjorde tv-serien ”Bergmans video” kostade klipp ur spelfilmerna 30 000 kronor – per minut.

ANNONS

Men den senaste konflikten kring upphovsrätt handlar inte om perversa Puhs eller giriga bolag – och får alla tidigare strider att blekna.

I början av januari publicerade New York Times sensationella fotografier ur Alejandro Jodorowskys film ”Dune” från 1976 (13/1). Kruxet? Filmen blev aldrig till, annat än i regissörens huvud. De nya science fiction-bilderna var datorgenererade – och visade hur kraftfull AI har blivit. Det är en tidsfråga innan du kan knappa in ”Roy Andersson” och få en folkhemsk tablåfilmsversion av ”Sodoms 120 dagar”. Om fantasin en dag känner gränser, så gör AI inte det. Och eftersom det inte är en människa som skrapar ihop inspirationen så befinner sig upphovsrätten – milt uttryckt – i en gigantisk gråzon.

”Ny teknologi ska omfamnas, inte fruktas” hörs det i spalterna (Guardian 20/1). Jo, även jag bländas av potentialen i Jodorowsky-bilderna. Men hallelujaspråket känns igen – för den kreativa sektorn riskerar AI att bli en lika stor kalldusch som internet blev en kniv i levern på musiker och journalister.

Samma yrvakenhet syns nu i kulturvärlden – Nick Cave har förvisso kallat AI-generade låtar ett ”groteskt hån” och konstnärer lämnade just in en stämning mot AI-företag i Kalifornien. Men diskussionen behöver en högre växel. Se Håkan Lindgrens kritiska understreckare från helgens Svenska Dagbladet som föredöme (28/1).

ANNONS

Framöver kommer frågorna nämligen handla om hur fantasi och kreativitet samspelar med att vara människa. Lite allvarligare – men mindre underhållande – spörsmål än att storföretagens intellektuella egendom kastar gulligheten överbord och slaktar lättklädda damer.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Min nationalism är bättre än din

LÄS MER:Lösningen på biokrisen är inte snittar och vin

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS