Den kvinnliga vänskapen är brutal

Jag har aldrig haft en killkompis. Jag är mitten i en skara med bara systrar, jag har gått kvinnodominerade utbildningar, jobbat med andra kvinnor och alla mina intressen har varit mansbefriade, till och med hästarna jag red var ston. Jag har umgåtts i klick, gäng, bästispar och trio, men alltid med tjejer.

LÄS MER:Podden "Della Q" splittras

Att kvinnor är så bra på att vara kompisar med varandra sägs vara anledningen att vi hanterar kriser bättre, lever längre och att det sällan är vi kvinnor som hinner ligga döda i våra lägenheter i åratal innan någon saknar oss. Säkert sant. Och visst är det lätt att romantisera grannfruar som hjälps åt, volontärer på kvinnojourer eller Astrid Lindgrens dagliga telefonsamtal till sina systrar. 1900-talet är fyllt med sådana exempel, kvinnor med gemensamma intressen som tar hand om varandra i det som kommit att kallas systerskapets namn.

När jag hade mage att skaffa barn utan att fråga min bokklubb först upplöstes den ganska direkt, när jag startade en frispråkig podd kallades vi ”farliga” av andra kulturkvinnor i varenda svensk tidning.

Ändå har jag aldrig riktigt känt mig särskilt trygg i tjejvänskapen. Medan killarna i skolan verkade umgås helt urskillningslöst i en stor klunga som vi kallade “gröten” så var vår flickgemenskap mer villkorad. Det kunde räcka med att någon köpte nya skor för att dynamiken skulle rubbas och allting behöva omgrupperas. Jaha, går hon på gitarr istället för gymnastik, har skjorta istället för sweatshirt, har hon valt bort oss? Är hon värdig att vara med? Vem tror hon att hon är?

Mina vänner med döttrar i förskola berättar att det brukar börja i tre-, fyraårsåldern. Då gör tjejerna vänskapspakter och genast uppstår hotet om uteslutning ur gänget, för så fort det finns en ingrupp måste det också vara en utgrupp. Man bekräftar sin nära vänskap till varandra genom att ta lika hårt avstånd från de andra, you can’t sit with us som de säger i "Mean Girls" (2004). Jag tror de flesta känner igen mönstret, en sorts subbighet som nästan känns för klyshig för att erkänna. Har vi inte som samhälle vuxit ifrån sånt?

Nä, och det kanske inte är så konstigt att kvinnor i olika åldrar håller på såhär. När man genom historien uppfostrat sina barn har man varit beroende av andra mammor för att socialisera in ungarna i flocken. Att umgås tätt med andra honor ger förutsättningar för avkommans överlevnad, att välja rätt tjejkompisar skulle kunna vara lika evolutionärt viktigt som att välja partner.

För att ett sånt system ska fungera måste kvinnorna ha sin egen lilla sharia, där det krävs tillit behövs regler. Alla koder är viktiga. Skillnaden på en chic och en vulgär nagel-, klack- eller sms-längd kan vara ett mysterium för utomstående men är självklart i tjejgruppen. Detaljerna är en avancerad sorts matchtröja som berättar om lojalitet eller uppror, och man måste vara uppmärksam, de som prioriterar sig själva över kollektivet går inte att ha med.

Visst har jag väninnerelationer numera som inte är så flyktiga, så hårda. Men det verkar hänga ihop med att vi blivit vuxna och landat lite, både i klädstil och värderingar, för det är ombytligheten och avvikandet som kvinnorna är allra strängast mot. Varje jobb- och partnerbyte är ett tecken på farliga skiften i de grundläggande prioriteringarna, vilket gör att unga kvinnor är mest utsatta. När jag hade mage att skaffa barn utan att fråga min bokklubb först upplöstes den ganska direkt, när jag startade en frispråkig podd kallades vi ”farliga” av andra kulturkvinnor i varenda svensk tidning.

När pojkarnas drifter gör att de fastnar i Pornhub-beroende någon gång i mellanstadiet halkar flickorna på samma sätt dit på att tävla i elakheter i någons instagramkommentarer.

Att tjejer tränas i att lyda majoriteter sen dagisåldern verkar påverka mer än stämningen i toakön. Statsvetare har kliat sig i huvudet över att Vänsterpartiet är största parti i min ålderskategori av just unga kvinnor (20-29 år), när den enklaste förklaringen nog är att de inte vågar annat än att vara übersolidariska. Vi är duktiga på att läsa rekommendationer och rätta oss efter myndigheter, precis som vi är bra på att snegla på andras val och döma. Min mest framgångsrika väninna berättade för mig att hon tytt sig till männen hela sin karriär, för bland kvinnorna väntar man på kollektivets godkännande först. Då är det svårt att starta bolag.

Det djupa behovet av kvinnlig vänskap vet inte alltid var det ska ta vägen. När pojkarnas drifter gör att de fastnar i Pornhub-beroende någon gång i mellanstadiet halkar flickorna på samma sätt dit på att tävla i elakheter i någons instagramkommentarer. Jag kan förstå det, jag känner mig också ensam ibland. Det finns ingen bybrunn att samlas kring och vi uppfostrar inte våra barn ihop längre, utan på institutioner där de andra mammorna är främlingar. Att träffa väninnor en vinkväll i månaden har ofta eftersmak av substitut, vi hinner inte mer än så. De sanna lojaliteterna har hamnat någon annanstans och alla filmer jag ser där systerskapet segrar känns krystade. Alla vet att samtiden ser annorlunda ut.

Den kvinnliga vänskapen är inte en uppvisningssport för alla som vill titta på vacker idealism förkroppsligad. Jane Austen visste att inte ens sina riktiga systrar kan man räkna med blind lojalitet från, i senaste avsnittet av Kardashians slogs systrarna tills en blödde. Att ha tjejkompisar är inte ett långt sexigt kuddkrig, utan brutalt och i grunden djuriskt. Men det är det vi har, och det vi behöver.

Anna Björklund