Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Den kreativa övre medelklassen

Makthavare i städer som New York, Paris, London och Göteborg jublar. Nu är det inte naturresurser och billig arbetskraft som styr, utan kunskap, kreativitet och originalitet.
Framtiden kommer i en spårvagn. Klockan är strax före åtta på morgonen vid Hagakyrkans hållplats och nu väller studenterna, doktoranderna och professorerna ut genom dörrarna och skyndar upp mot universitetet. Några röker. Andra dricker kaffe. De flesta är unga och välklädda.
Det är dessa människor och deras hjärnkraft som skall göra oss rika. Det är deras kapacitet, deras kreativitet och deras kunskaper som skall rädda det svenska välståndet och den svenska välfärden. Åtminstone om man skall tro på en av världens hetaste framtidsforskare - Richard Florida.
Det har gått fem år sedan Richard Florida publicerade sin mastiga studie The rise of the creative class för första gången. På de fem åren har hans tankar gjort sitt segertåg över världen. Framför allt har hans idéer tilltalat makthavare i de västerländska storstäderna. I Göteborg stöter man bland annat på hans idéer när politiker och tjänstemän skall teckna bilden av stadens framtid.
Grundtanken i The rise of the creative class och i den efterföljande storsäljaren The flight of the creative class är lätt att sammanfatta. Den viktigaste tillgången i dagens samhälle är inte naturresurser eller arbetskraft utan kreativ talang. Det är kreativitet och initiativkraft som driver ekonomin framåt. Denna förändring lägger grunden för en ny grupp i samhället, den kreativa klassen. Det är dessa människor som skapar tillväxt och välstånd. Men det är en rörlig grupp människor, konstaterar Richard Florida i The flight of the creative class. De är globala nomader. Beredda att flytta om de inte trivs. De städer som mest framgångsrikt lyckas utvinna invånarnas kreativitet och de städer som är bäst på att locka till sig kreativa människor från andra regioner, länder eller världsdelar kommer att bli framtidens vinnare. Därför gäller det att gynna den kreativa klassen; att lyssna på deras önskemål.
I en färsk studie från det prestigefyllda Som-institutet vid Göteborgs universitet blir det tydligt vilket genomslag Richard Floridas tankar har fått. Under rubriken "Göteborg och den kreativa klassen" undersöker Rudolf Antoni hur den här gruppen ser på en rad samhällsfrågor. Den uttalade orsaken till undersökningen är just behovet av att lyssna på den kreativa klassens önskemål.
Jag sitter på 7-eleven, i korsningen mellan Haga Nygata och Sprängkullsgatan, och ser studenterna och forskarna rusa förbi. Jag bläddrar i The rise of the creative class. Boken är sönderläst. Den lämnar mig ingen ro; överallt anteckningar, understrykningar och frågetecken. Vilken är denna klass?
Richard Florida ger några svar. Den kreativa klassen består först och främst av en "superkreativ kärna" - författare, professorer, ingenjörer, arkitekter, artister, musiker och konstnärer. Bortom denna kärna finns den stora majoriteten av den kreativa klassen - alla de människor som jobbar med någon form av kunskap - läkare, jurister, journalister, ekonomer och lärare. Och han skriver: "Medlemmarna i dagens kreativa klass måste inse att deras ekonomiska funktion gör dem till de naturliga - de enda möjliga - ledarna i det tjugoförsta århundradets samhälle."
Runt denna klass finns servicesektorn - den "kreativa erans stödjande infrastruktur" - killen på 7-eleven som just häller upp kaffe åt några morgontrötta studenter, kvinnan som städar universitetets lokaler och hemhjälpen som stryker barnens kläder. "En Marx för de välbeställda" har jag antecknat i marginalen på boken. För vad är den kreativa klassen om inte ett annat namn på den välutbildade, välbärgade och välmående övre medelklassen?
Fördjupar man sig i statistiken från Som-institutet bekräftas den bilden. En typisk medlem av den kreativa klassen är en högutbildad, medelålders man. Han kommer från ett akademikerhem. Och han bor i en lägenhet i Linnéstaden.
Vad Richard Florida säger är alltså att den mannen måste sättas i första rummet. Samhället måste lyssna på hans önskemål. Annars kanske han packar och flyttar. Men hur har en sådan bild av samhället kunnat slå igenom? Hur har den bilden kunnat ta sig in i den offentliga debatten och in i de kommunala dokumenten utan kritik?
Marie Demker tillhör den superkreativa kärnan. Åtminstone med Richard Floridas mått mätt. Hon är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och författare till en rad böcker om politik. Under de senaste åren har hon kommit att intressera sig för Richard Florida och hans idéer. Hon är såväl positiv som negativ.
- Han har öppnat dörren till en spännande debatt i och med att han har identifierat den här gruppen och den betydelse kreativiteten har för framtiden. Vill vi förstå det postindustriella samhället så kan vi inte bara använda oss av de gamla klassmönstren, vi måste titta på andra indelningar. Under de senaste decennierna har samhället förändrats. Vi har fått en frigörelse från de grupper som tidigare var fast förankrade i de industriella produktionsförhållandena, säger hon.
Samtidigt tycker hon att Richard Florida är lite naiv.
- Han blundar för motsättningar och konflikter. Därför finns det en risk att han utnyttjas på olika sätt. Med Richard Florida i handen är det lätt att slå sig till ro och tänka att allt är bra bara man satsar på de kreativa. Men så enkelt är det inte. Man måste läsa honom med ett kritiskt sinne. Hans texter måste problematiseras.
Marie Demker säger att den här typen av världsberömda samhällstänkare tenderar att bli ikoner som olika grupper använder för sina egna syften.
- Bara genom att referera till Richard Florida kan man ge tyngd åt ett påstående. Tyvärr tycker jag att hans forskning är svagt förankrad i empirin. Hans bild av verkligheten är i första hand en tolkning med många normativa inslag.
Med andra ord: Richard Florida avdramatiserar klassmotsättningarna i samhället och säger att om vi bara satsar lite mer på de redan lyckade kommer allt att bli frid och fröjd. Ett enkelt och tilltalande recept för alla kommunpolitiker och kommunala tjänstemän som brottas med arbetslöshet, fattigdom och segregation.
Richard Florida när en dröm om att hela ekonomin skall bli kreativ: "Den bistra verkligheten är att den växande kreativa sektorn skapar en mängd nya jobb i servicesektorn. Vi som arbetar länge, både på dagar och på kvällar, vid våra datorer är beroende av städarna, buden och många andra yrkesgrupper i servicesektorn. Men det finns inget som säger att dessa jobb måste vara så rutinmässiga och så dåligt betalda. [ߪ] En hel del av detta arbete kan förbättras och göras mer kreativt."
Richard Floridas texter är kryddade med mängder av liknande citat. Bara vi satsar på kreativiteten försvinner klyftorna, orättvisorna och motsättningarna. Men ingenstans hittar jag några konkreta exempel på hur detta skall gå till. Styckena känns mest som helgarderingar mot eventuell kritik. Han skriver mycket om tolerans och öppenhet. Vilket är bra. Men han gör det på bekostnad av andra värden som jämlikhet och rättvisa.
Jag ringer Göran Greider, författare, debattör och chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Han låter som ett argt bi när han talar om Richard Florida. Redan i slutet av 1990-talet gav han sig i kast med den här typen av frågeställningar, och i boken Arbetarklassens återkomst gick han till hårt angrepp på en rad samhällstänkare som påstod att det gamla klassamhället var under upplösning.
- Visst sker det gradvisa förändringar i vad vi jobbar med, men de grundläggande skillnaderna kvarstår. Man måste tala om klassamhället utifrån ett maktperspektiv, inte utifrån människors position i produktionen, säger han.
Göran Greider menar att klassfrågan är en av de mest mörkade frågorna i den svenska debatten. Enligt honom är det en myt att arbetarklassen håller på att försvinna och att vi skulle vara på väg in i ett nytt samhälle.
- Den typen av tankar som Richard Florida ger utryck för är bara dimridåer. De får stort genomslag eftersom de underbygger de mäktigas position. Det enda Richard Florida lyckas med är att döpa om den övre medelklassen och att få samhället att anpassa sig till deras behov.
Göran Greider drar paralleller till den borgerliga regeringens tal om utanförskap. Han säger att makthavarna använder sig av den typen av ord för att dölja klasskillnader och för att undergräva kollektivt handlande.
- Jag känner ett ursinne och en viss uppgivenhet inför den här typen av resonemang. Vi lever med en föreställning om att arbetarklass är detsamma som en manlig industriarbetare med keps, men så är det inte. Det kan lika gärna vara en sjuksköterska, en redigerare på stor en dagstidning eller en arbetslös. Deras makt är inte större i dag än tidigare.
1848 publicerade Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet. Knappt tjugo år senare kom första delen av Karl Marx monumentala studie Kapitalet. Därmed låstes diskussionen om klasser och om klassamhället för över hundra år framåt.
Göran Greider tillhör dem som fortfarande håller fast vid det gamla klassbegreppet. Samtidigt är hans kritik av Richard Florida träffande. Precis som Marie Demker pekar han på farorna med Richard Floridas tankar; att de lätt tenderar att låsa fast diskussionen i enkla klassificeringar, precis som marxismen en gång gjorde; att de tenderar att bli absoluta sanningar, snarare än effektiva redskap för diskussion; och att de tenderar att sätta ljuset på vissa grupper och vissa förhållanden och att strunta i andra.
Marxismens resultat är alltför välkända, och kanske kan vi redan i dag se baksidan av de idéer som Richard Florida har gett vetenskaplig glans åt. För hur skall vi annars kunna förklara att våra kommunpolitiker låtit Göteborg förvandlas till en av Europas mest segregerade städer; med en välmående och finputsad innerstad för den "kreativa klassen" och med allt mer problemtyngda bostadsområden i stans utkanter?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.