Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Torgny Segerstedts bevingade ord från hans ledartext i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning den 9 oktober 1940. Bild: Bodil Bergqvist

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Den humanitära stormaktstiden är inte över

GP:s kulturchef om hur skillnaderna mellan grannlandet Norge och Sverige understryker vårt lands unika möjlighet att verka för en ljusare framtid.

Dimman låg Lützentät över den lilla sjön Aspen, dramatiskt inramad av brant sluttande berg, när Norge och Sverige traditionsenligt drabbade samman. Inte bokstavligen, men nära inpå. För åsiktsskillnaderna mellan den norska och svenska delegationen av journalister och forskare som samlats på Jonsereds Herrgård i yttrandefrihetens nestor, Torgny Segerstedts namn, var avgrundsdjupa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inte för att det borde förvånat mig. DN:s kulturchef Björn Wiman beskrev samma fullkomligt obegripliga situation (DN 12/4 2016) väl förra gången de båda Segerstedt-sällskapen i Norge och Sverige ordnade träff 2016. Och stämningen lär inte ha varit bättre under de första två träffarna, 2014 och 2012.

Wiman berättar om norska angrepp mot vad de uppfattade som ett svenskt tillstånd av bortklemande politiskt korrekta värderingar. Denna gång var det norska, djupt konservativa värderingar som provocerade många svenskar på plats. Som när 15 norska pannor veckades djupt över att samer och transaktivister blir arga om någon ifrågasätter deras villkor. Och var inte populism egentligen bara ett uttryck för att vi missförstått demokratin – invandring är trots allt upp till varje enskilt land att välja fritt kring, ikke sant? Och nog borde i svensker samarbejde med SD, de är ju 17,5 procent?

I Sverige fortfarande svårt splittrande frågor. I Norge till synes okomplicerat. Som om den norska församlingen befann sig långt inne i en blåbrun konsensus där samarbete med populistiska partier blivit till normalitet och mothugg från kritiserade minoriteter ett förkastligt störningsmoment i det offentliga samtalet. En förvrängd spegel av det svenska tillståndet.

Men, blev jag allt mer säker på under samtalens gång, inte en föraning om framtiden, utan tvärtom en försäkran om att vårt lands möjligheter att fortsätta verka som humanitär stormakt inte bara varit utan är godare än på de flesta andra ställen på jorden.

Ju längre samtalen pågick, desto mer uppenbart blev det att den norska erfarenheten, våra länders stora likheter till trots, är något helt annat än den svenska. I Sverige var nationalismen en högerrörelse som sedermera åts upp av socialdemokratin och sveptes in i det socialistiskt anstrukna folkhemmet. För norrmännen är nationalismen synonym med en faktisk självständighetskamp. För svenskar innebär Torgny Segerstedts antinazism en rakryggad hållning i den metafysiska kamp mellan mörker och ljus som vi gärna tecknar kampen för demokrati som. För norrmännen var antinazismen en reell kamp mot en faktisk ockupationsmakt.

Norrmännen delar sin moderna historia med många europeiska länder. Svenskarna, fredade från krig på det egna territoriet i över 200 år och fri från den romantiska nationalismen gör det inte. Den som oroar sig över hur antidemokratiska krafter tär på det svenska samhället kan, tänker jag, vila i det. Vi har, som få andra länder på jorden, de erfarenheter som krävs för att blicka framåt, inte bakåt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.